En gång i tiden tyckte jag att Top Secret! var den roligaste film som någonsin gjorts och jag knarkade lyckligt ZAZ och Mel Brooks: The Naked Gun, Robin Hood: Men in Tights, Spaceballs, Hot Shots!, Airplane!, Young Frankenstein, Blazing Saddles... De flesta av de filmerna håller fortfarande även om det delvis beror på nostalgi, och om jag hade sett Johnny Dangerously på den tiden hade jag nog tyckt bättre om den i dag.
I alla fall första halvan eller så. Den inleds med att en djuraffärsägare i trettiotalets USA prismärker sina djur när han får fast en snattare och börjar berätta sitt livs historia för den unge pojken. 1910 var han Johnny Kelly (Michael Keaton), en rekorderlig ung man med sjuk mor och juridikintresserad bror. Han tar namnet Johnny Dangerously och börjar jobba för gangsterbossen Jocko Dundee (Peter Boyle).
Johnny blir urtypen för en förbudstidsgangster, i alla fall så som de brukar visas på film. Han klär sig i fina kostymer, har alltid gott om kontanter på sig och håller sina kriminella aktiviteter hemliga både för modern, vars operationer han betalar, och brodern, vars juridikstudier han betalar.
Nämnda kriminella aktiviteter ser vi förstås inte mycket av, som brukligt är i gangsterfilmer. Faktiska förbudstidsgangstrar var iskalla galningar som pysslade alldeles för mycket med mord, misshandel, utpressning och beskyddarverksamhet för att vi skulle kunna känna sympati för dem ens som antihjältar. På samma sätt som vi förväntas ignorera att Jack Sparrow och de andra hjältarna i Pirates of the Caribbean-serien faktiskt är pirater - stjälande, rånande, rövande yrkesbrottslingar - ska vi inte fundera närmare på vad maffiabossar faktiskt gör utan koncentrera oss på att de är coola, snyggt klädda och inte tar skit från någon.
Johnny Dangerously spelar den biten helt straight och om det inte vore för att gangstrarna slåss med robotar och bombplan, den snygga kvinnan (Marilu Henner) frågar Johnny om han vet att hans efternamn är ett adverb och filmen är full av återkommande skämt skulle man kunna tro att Johnny Dangerously vore vilken gangsterfilm som helst, bara full av skådespelare som inte tog materialet på allvar. Detta gäller särskilt i andra halvan, där humorn successivt sipprar bort och vi bara stannar för att vi faktiskt bryr oss om hur det går för Johnny.
Det går rätt bra, vilket förstås är en nödvändighet i en film som Johnny Dangerously; det kan inte ens betraktas som en spoiler. Och filmen slutar faktiskt både roligt och mysigt med en sista replik som är helt och hållet i ZAZ:s tradition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar