I denna den andra delen i Rambo-serien har det mesta av poängen från den första filmen gått förlorad, men den har skapat sig en egen identitet och i alla fall behållit ett viktigt tema: Rambos känsla av att vara förrådd av det land han älskade och trodde att han kämpade för.
Efter händelserna i den första filmen har John Rambo (Sylvester Stallone) hamnat i fängelse, en miljö han inte borde klara av med tanke på hur klaustrofobisk han blev när sheriff Teasle försökte spärra in honom. Här får han dock arbeta hårt ute i friska luften, under bar himmel, och det är väl det som gör att han har klarat sig. När överste Trautman (Richard Crenna) dyker upp för att prata med honom verkar Rambo rätt nöjd med sin situation, eller i alla fall så nöjd som en så fundamentalt skadad man någonsin kan bli. Här i fängelset vet han vad som gäller, ingen jävlas med honom, och han behöver aldrig undra vad han ska göra härnäst.
Trautman har ett erbjudande till honom. Om Rambo åtar sig ett uppdrag för den slemmige politikern Marshall Murdock (Charles Napier) så får han komma ut ur fängelset. Rambos intresse väcks när han får reda på vad det rör sig om. Han ska åka tillbaka till Vietnam och försöka hitta kvarlämnade amerikanska krigsfångar. Rambo har själv varit krigsfånge i Vietnam - det var så han förvandlades till det mentala vrak han är - och kan knappt föreställa sig hur det skulle vara att stanna där så länge som de här männen har tvingats göra.
Det visar sig att han inte ska kasta sig över fånglägren med dundrande automatvapen och befria fångarna själv utan bara ta bilder av dem - eller av tomma läger - för att bevisa om det finns några fångar där alls. Träningssekvenser följer med de obligatoriska gimmickvapnen, där Rambo får sin ikoniska pilbåge med explosiva spetsar. Sedan åker han till Vietnam, trots att han redan i tysthet avslöjat Murdock som lögnare. Han litar inte på någon och det kommer att visa sig att han gör rätt i det.
Rambo: First Blood Part II är våldsammare och obehagligare än den första, och våldet är dessutom mycket mer spekulativt. Det rör sig om att skapa spektakel och dra ögon till sig. Biopubliken vill ha eldstrider, blod och död, och en slutgiltig hämnd mot den ondaste skurken man kan hitta på. Det fungerar på sin egen nivå, men den nivån ligger en bra bit under den första filmens.
Vid första anblicken verkar Rambos lokala kontaktperson, Co Bao (Julia Nickson), vara placerad i filmen av precis samma anledning. En vacker kvinna och en omistlig kärlekshistoria, det är så man fixar till en film så att folk får vad de väntar sig. Jag ska inte förneka att det säkert låg i både författarens och filmskaparnas tankar, men fullt så enkelt är det inte. Co Bao betyder mer för både Rambo och den här filmen än ett traditionellt slumpat kärleksobjekt. Hon drar fram känslor han inte trodde var relevanta för honom längre. Hon ger honom ett hjärta.
Rambo: First Blood Part II är actionfylld, underhållande, och lyckas behålla lite av själen från den första. Den är betydligt sämre, men samtidigt mycket bättre än sina egna efterföljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar