Det är lustigt att se om First Blood i dag, med full vetskap om Rambo-seriens rykte. Alla vet vad det handlar om: en ostoppbar mordmaskin som slaktar sig igenom oändliga mängder statister, gör av med några metriska ton bly och avslutar det hela med något lite mer spännande vapen än den konstant närvarande kulsprutan som ser för stor ut för att hanteras av en människa, till exempel en kniv eller pilbåge. Kanske med exploderande pilar.
Det var inte så det började. David Morrells bok innehöll visserligen en hel del våld och slutade med Rambos egen död och filmen är inte vad man skulle kalla fredlig, men dödssiffrorna har stadigt ökat och den första filmens våldsnivå förefaller direkt familjevänlig i jämförelse. Dessutom - och jag tror inte att det är en slump - är den första den solklart bästa i serien.
Det var mycket som gick rätt när First Blood gjordes. Den perfekte skådespelaren hittades i Sylvester Stallone vars utseende, muskulösa kropp och förmåga att se ut som om han konstant har ont i både kropp och själ men tvingar sig att ignorera det gör Vietnamveteranen John Rambo till en minnesvärd skapelse.
David Morrells bok var också en utmärkt förlaga. Den har som sagt sina skillnader gentemot filmen - i boken skjuter Rambos ende vän honom i huvudet - men temana är de samma och Rambos trasiga psyke beskrivs på ett sätt som gav Stallone något äkta att porträttera.
De övriga skådespelarna - Brian Dennehy, Richard Crenna - faller in i sina roller som om de föddes i dem. Dennehy är Teasle, den rundlagde, lokale sheriffen som inte vill ha långhåriga lösdrivare som Rambo i sin stad. Han är själv veteran, från Koreakriget, och han tänker inte vara rädd för någon knäppgök till luffare som envetet återvänder varje gång han blir utkörd. Crenna är överste Trautman, Rambos befäl under kriget, som dyker upp när allt gått åt helvete för att försöka rädda Rambo från samhället och samhället från Rambo.
Under tiden har Rambo dragit sig ut i de skogsklädda bergen, en miljö som kanske inte liknar hans soldatjags hemvist i Nordvietnam men som inte ger honom några större svårigheter att överleva i. Han jagas av polisen, av nationalgardet, av varenda civilist med ett jaktgevär, men till och med när han gått in i sin krigarroll ger han Teasle chansen att dra sig tillbaka och lämna honom ifred. Det kan Teasle förstås inte göra. Han är lagen, Rambo är en brottsling, och Teasle är själv veteran från Koreakriget. Det slutar som en duell dem emellan.
Trots de låga dödssiffrorna och trots det betydligt större djupet än kan anas på ytan så är First Blood en väldigt våldsam film. Det är improviserade fällor, spjut och knivar, pistoler och maskingevär, människor som skadas och blöder och skriker, och så de otäcka återblicksscenerna när Rambo minns sina upplevelser i Vietnam med tortyr och ångest.
Men det förefaller aldrig exploitativt. Det hjälper oss in i Rambos situation så att vi förstår varför han gör det han gör, varför han kanske aldrig hade ett val. Och Teasle har inte heller något val, och så slutar det som det gör med ett litet krig som ingen ville ha.
När slutet närmar sig får Sylvester Stallone skrika ut en förtvivlad monolog som fungerar mycket bättre än den borde. Han säger sådant som ofta känns mer när det antyds i stället för att basuneras ut, men här känns det rätt. Rambo har hållit detta instängt i åratal och nu släpper han ut det inför kanske den ende man som kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar