Jag är väldigt kluven angående den här filmen. Den är visuellt fantastisk, en ständigt skiftande voyeurfest som presenterar miljöer lika slående och innovativa som Blade Runner eller WALL-E. Jag är glad att jag fick uppleva Flesh Fair och Rouge City, platser som fastnar i minnet och ger ett oemotståndligt äkthetsintryck. Jude Law och Haley Joel Osment skapar fängslande karaktärer som rör sig genom denna bisarra värld.
Historien som sådan är det inget fel på, det är en klassisk berättelse om ett oförtrutet sökande efter kärlek och mänsklig värme. När jag trodde att filmen var slut var jag väldigt tillfredsställd; jag hade sett en fin berättelse, väl hopknuten.
Det stora problemet med A.I. Artificial Intelligence är att den fortsätter förbi den punkten. När den borde vara slut är det en god halvtimme kvar, och det som händer under den halvtimmen är ologiskt, obegripligt och onödigt. Det slut som borde ha funnits var bitterljuvt och spetsigt vackert. Det slut vi fick får oss bara att ställa frågor vi vill slippa grubbla över.
Om sisådär hundra år har företaget Cybertronics skapat fantastiska robotar som ser ut som människor, beter sig intill förväxling likt och dessutom inte kräver någon ny energi efter tillverkningen (vilket givetvis är omöjligt och inte vore nödvändigt utan den sista halvtimmen). De arbetar för oss, de ligger med oss, de låtsas ha riktiga tankar och känslor, men de är fortfarande bara robotar.
Cybertronics senaste produkt är David (Haley Joel Osment), en robot som ser ut som en pojke i tioårsåldern och har förmågan att känna kärlek. Den Cybertronics-anställde Henry Swinton (Sam Robards) tar med sig David hem till sin fru Monica (Frances O'Connor). Deras egen son Martin (Jake Thomas) har en svår sjukdom och har frysts kryogeniskt i väntan på ett botemedel, och Henry hoppas att David ska kunna trösta Monica.
Det går illa till en början. Hon vet att han är en robot och har svårt att ta honom till sig, samtidigt som hon förstås saknar sin riktige son. Hon aktiverar dock hans kärleksprogram som gör att han tyr sig till henne, och därmed startar hans oändliga försök att vinna hennes kärlek. Hon börjar också mjukna lite, men så kommer Martin hem, det blir bråk, och det slutar med att David lämnas ute i skogen tillsammans med sin kompis, björnroboten Teddy (Jack Angels röst).
Han träffar roboten Gigolo Joe (Jude Law), en oförglömlig, vacker, smidig skapelse i läderrock och perfekt tillfixat hår, vars programmering och design gör honom till en perfekt prostituerad. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare till den här rollen än Law, och han kastar sig in i den som om han inte kan vänta på att få börja tillfredsställa ensamma änkor. Law är uppsminkad och försedd med plastigt, orörligt hår så att han ska skilja sig, aldrig så subtilt, från David som är den nye perfekte roboten.
Gigolo Joe hjälper David att leta efter svaren på de stora frågor han ställer. Davids enda mål i livet är att vinna sin mors kärlek, och enda sättet han kan tänka sig att lyckas med det är att bli en riktig pojke. Han börjar leta efter den blå fén som skänkte Pinocchio mänsklighet. Till slut hittar han henne, på sätt och vis, och det är där filmen borde ha slutat.
Men den fortsätter med ett udda påklistrat slut som varar i evighet, begår logikbrott och inte tillför något. Även innan det är A.I. Artificial Intelligence inget mästerverk på något annat plan än det visuella, men de extra slutscenerna gjorde mig så besviken att helhetsintrycket drogs ner till negativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar