Det går inte att överskatta Dungeons & Dragons betydelse för den moderna geekkulturen (notera att jag pratar om spelet här, inte filmen). Det är egentligen bara i Sverige som det inte tillhör de absolut mest grundläggande delarna av meritlistan att ha bränt av några sessioner D&D; vi spelade i stället Drakar och Demoner men har plockat upp grunderna i Dungeons & Dragons genom oändliga referenser till spelet.
Så när det basunerades ut att det skulle komma en film baserat på spelet gick det en kollektiv suck över världen. Ingen trodde väl egentligen att det skulle bli fantastiskt, och de som trodde det tillhör dem som fortfarande tror att det går att tjäna pengar på filmer som enbart riktar sig till fanboys, men vi trodde i alla fall att vi skulle ha roligt.
Det hade vi, på sätt och vis. Jag kan inte kalla Dungeons & Dragons (filmen, nu) för tråkig. Den har bisarra miljöer, kvicka actionscener och Jeremy Irons som har fattat precis vilken sorts film han befinner sig i och ser till att spela över så hårt att det slår runt och spiller över till flera andra filmer, varav vissa inte ens har med Irons i eftertexterna.
Men mycket går fel. Den riktar sig varken till fansen eller till vanliga biobesökare, till att börja med. Den slänger in element från spelet samtidigt som den utspelar sig i en värld mer träig än den sämste tonårsspelledares hemmabygge. Skådespelet - bortsett från Irons då, som gör sin grej med flit - håller genomgående låg nivå. Handlingen består av bitar som antas passa ihop utan förklaring. Jag hade kanske gillat den som femtonåring, men när den kom var jag en bit över tjugo och då var det för sent. Även om jag hade varit tio år yngre hade jag nog bara gillat den i dag på grund av ironisk nostalgi.
Skådeplatsen är konungariket Izmer, som styrs av elitistiska magiker som förtrycker vanligt folk. Två av de senare är Ridley Freeborn (Justin Whalin som ser helt perfekt ut för rollen och säkert gjorde allt han kunde med den) och Snails (Marlon Wayans som i Requiem for a Dream visade att han faktiskt kan prestera något värdefullt men i övrigt bara gjort skräp). De är pigga tjuvar som planerar att bryta sig in i magikerskolan, ett självmordsuppdrag som Ridley tror att de kan komma undan med för de är bara så satans bra.
Under tiden vill kejsarinnan Savina (Thora Birch) befria de icke magikunniga slavarna och bryta magikernas makt. Detta tycker magikern Profion (Jeremy Irons) inte alls om. Hans plan för att stoppa det involverar en magisk spira med vars hjälp han kan kontrollera drakar. Ett tidigt experiment går inte något vidare så han skickar ut sin tjänare Damodar (Bruce Payne i oförklarligt blått läppstift) för att hitta det magiska föremål han behöver. Damodar vill ha en karta som finns på magikerskolan.
Ridley och Snails bryter sig in och stöter på magikern Marina (Zoe McLellan) som flyr med kartan och råkar få med sig de två tjuvarna. En dvärg (Lee Arenberg som är marginellt kortare än jag) och en alv (Kristen Wilson som med sin speciella skönhet gör en ganska ovanlig alv) går också med i gänget, och det blir lite strider och en labyrint fylld av fällor, en och annan drake och Jeremy Irons har nog aldrig haft roligare.
Slutresultatet är en film som inte har mycket med spelet att göra, inte erbjuder icke-fans särskilt mycket heller, och huvudsakligen är av intresse för dem som vill se hur Jeremy Irons ser ut när han försöker spränga sin egen hjärna. Det är faktiskt mödan värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar