Jag är svag för berättarröster när de görs bra. Jag tycker om deras inneboende motsägelse; vem är det egentligen som rösten talar med? När en karaktär i en film dessutom är berättarrösten, vad är det egentligen som händer när han säger "that's me, the guy in the hat"? Sitter han och kommenterar filmen om sitt eget liv medan den spelas upp för en publik i samma rum?
Sunset Boulevard har en av de bästa berättarröster jag hört, och liksom filmen i sig har den fler bottnar än jag vill ta upp i en recension som helst inte ska spoila en fin klassiker som denna. Rösten är omöjlig på flera plan, men den är där som en trogen vän och för oss genom historien. Det finns tankar och känslor som man inte ska försöka klä i ord - enligt en av Sunset Boulevards huvudpersoner gäller det förmodligen alla tankar och känslor - men det finns också sådana som förstärks av det. Det är dessa som Sunset Boulevards berättarröst hittar och fyller med värme när det behövs, och sorg när det behövs.
Rösten tillhör Joe Gillis (William Holden), en kämpande manusförfattare i Hollywood. Han har skrivit några filmer men inte fått någon succé och arbetar oförtrutet vidare trots att han inte lyckats sälja ett manus på ett tag. Han ligger tre månader efter med hyran och bilfirman jagar honom för att få tillbaka bilen han inte betalar.
När han flyr undan firmans gorillor rullar han in på uppfarten till ett gammalt palats på Sunset Boulevard. Det ser ut att vara övergivet, så han ställer bilen i garaget. Där kan den stå tills han kommer på något bättre, eller tills han åker hem till Dayton, Ohio, och blir journalist igen.
Huset är inte övergivet. En gammal man, tydligen husets butler Max (Erich von Stroheim), dyker upp och drar in Joe. Han skjutsas uppför trappan till ett överdådigt inrett rum där en kvinna (Gloria Swanson) väntar på honom.
"You're Norma Desmond", säger han. "You used to be in silent pictures. You used to be big."
"I am big", svarar hon. "It's the pictures that got small."
"I knew there was something wrong with them."
Norma Desmond har inte gjort en film på tjugo år och är bitter över ljudfilmens segertåg över världen. Hon beskyller regissörer och författare som inte kunde nöja sig med att äga publikens ögon, de måste ha deras öron också, och så dog filmkonsten. När hon får veta att Joe själv är manusförfattare blir hon plötsligt intresserad. Hon har skrivit ett manus, filmen som ska markera hennes återkomst (inte "comeback") till vita duken. Kan Joe läsa det, säga vad han tycker, göra det arbete som behöver göras?
Joe är inte i position att säga nej. Han behöver jobbet och pengarna. Han är inte lika förtjust i Normas possessiva attityd, men han slår sig ner i hennes hus och börjar arbeta. Det utvecklar sig till mer än en professionell relation, i alla fall från Normas sida, och medan Joe formellt protesterar tar han emot presenterna, ömhetsbetygelserna, livsstilen Norma kan ge honom.
Samtidigt har Betty Schaeffer (Nancy Olson), en av Paramount Studios unga manusläsare, hittat ett av hans gamla manus och vill förvandla det till film. De börjar arbeta tillsammans på kvällarna medan Norma sover. Hon är förlovad med Joes kompis Artie Green (Jack Webb), "you couldn't find a nicer guy", men hennes förhållande med Joe leder till ställen det inte var tänkt.
Sunset Boulevard är en film om film och om berömmelse. Norma Desmond var enorm och har aldrig accepterat att hon inte är stjärna längre. Hon lever instängd i ett palats tillsammans med bilder av sig själv. Ibland ser hon sina egna filmer på nytt och drömmer om en tid innan publikens skiftande smak förvisade henne från rampljuset. Att Gloria Swanson själv var en stumfilmsstjärna vars karriär gick nedåt när ljudfilmen blev populär, och att Erich von Stroheim var både stumfilmsstjärna och en toppregissör som likaledes förlorade status till tidens tand, ger deras karaktärer en extra botten var. Vid ett tillfälle spelar Max upp en av Normas gamla stumfilmer för henne och Joe. Filmsnutten vi ser kommer från Queen Kelly, där Gloria Swanson spelade huvudrollen. Regissör? Erich von Stroheim.
Det ligger så mycket av Gloria Swanson i Norma att det är svårt att förstå att någon vågade närma sig henne med manuset. I sina memoarer skriver hon att regissören George Cukor hävdade att det här var rollen hon skulle bli ihågkommen för. Det hade han rätt i. Hon tar en karaktär som lätt hade kunnat bli en parodi eller en patetisk, frånstötande varelse och förvandlar den till någon som visserligen får vårt medlidande snarare än vår kärlek men som är minnesvärd medan den sjunker ner i galenskap. Sällan har vansinne skildrats på film som i Sunset Boulevards avslutande scener.
Erich von Stroheim är subtilare i rollen som Max, men han förkroppsligar en kärlek som åldrats som vin. Han är alltid redo att försvara Norma Desmond, den största stjärnan av alla. Han upprätthåller Normas illusioner, och inte därför att det är hans jobb.
Swanson och von Stroheim är inte de enda som lägger in bitar av sig själva i Sunset Boulevard. Den legendariske regissören Cecil B. DeMille dyker upp som sig själv i scenerna där Norma försöker ta sig tillbaka till filmbranschen. Skvallerjournalisten Hedda Hopper ringer in en spalt till sin tidning. Buster Keaton blixtrar förbi. Sunset Boulevard lyckas med konststycket att göra mig nostalgisk efter en tid jag aldrig har upplevt, på en plats jag aldrig har besökt. Den frammanar bilder av svunna stjärnor som var större än något den bleka nutiden kan prestera.
Bakom allt detta står Billy Wilder, själv legendarisk regissör. Han visste precis vad han gjorde när han skapade Sunset Boulevard, detta monument till Hollywood. Det finns repliker i Sunset Boulevard som omöjligt kan vara sextio år gamla, för det är ju sånt vi säger om dagens filmindustri medan Hollywood anno 1950 bara producerade blivande klassiker. Där gör vi samma sak som Norma Desmond, vi glorifierar det förflutna för det måste ha varit bättre än det vi lever i nu. Vad finns det annars för hopp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar