Här har vi en film som man måste se men får acceptera att man aldrig kan få samma upplevelse av som åskådarna från förr. På sin tid var Pansarkryssaren Potemkin ett fenomen, en film som älskades av revolutionsivrare och fruktades av deras herrar. Den ansågs innehålla så hett politiskt sprängstoff att den förbjöds i åtskilliga länder och trots att den berättar om en rysk arbetarrevolution förbjöds den av Stalin när han inte längre tyckte att gräsrotsrevolt var något som borde uppmuntras. Den sågs som en risk för överheten, oavsett vem överheten var. Den kunde inspirera vem som helst till revolutionär blodtörst och den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels kallade den för en fantastisk film med nästan övernaturliga krafter: "anyone who had no firm political conviction could become a Bolshevik after seeing the film".
Allt detta är svårt att se i dag, men visst behåller Pansarkryssaren Potemkin en del av sin kraft och regissören Sergej Eisensteins experimentlusta skapar fortfarande imponerande effekter. Våldet som på sin tid var så uppseendeväckande har vi sett förut, men något av dess nakenhet påverkar fortfarande tittaren. De två bästa scenerna - den berömda massakern på trappan i Odessa och slutscenen där Potemkin seglar ut mot krigsfartyg som kanske är vänliga, kanske fientliga - kvarstår som några av filmkonstens skickligast hopsatta sekvenser. Det finns en anledning till att delar av massakern kopierats och parodierats så till den grad att jag inte kunde låta bli att skratta, för jag tänkte bara på The Naked Gun 33 1/3. Som naturligtvis inte refererade till Pansarkryssaren Potemkin utan till The Untouchables, som i sin tur refererade till den ryska stumfilmen.
Filmens handling följer hyggligt troget de verkliga händelserna ombord på Potemkin och i Odessa, såvitt vi över hundra år senare kan utröna. Den utspelar sig under revolutionen 1905, det mindre kända förspelet till oktoberrevolutionen som bröt ut i november 1917. Medan arbetarna reser sig runt om i tsarens rike agiterar Grigorij Vakulintjuk, matros ombord på pansarkryssaren Potemkin, för revolt. Gnistan kommer när mannarna serveras ruttet kött som är fullt av maskar, och när de som vägrar äta hotas med arkebusering gör manskapet uppror mot officerarna. Herrskapet kastas överbord och skeppet tillhör matroserna, men Vakulintjuk faller under striden.
Besättningen seglar Potemkin till Odessa, där revolutionens vindar också blåser. Potemkins ankomst gör inget för att kväsa dem och snart får vi se den berömda massakerscenen där de tsarlojala trupperna obevekligt marscherar nerför Odessas trappa med eldspottande gevär. I verkligheten skedde ingen sådan stor organiserad massaker utan dödandet hände utspritt i staden, men Eisenstein ger oss en lögn som beskriver verkligheten bättre än verkligheten hade kunnat.
Trots all den tid som gått och trots att det i dag är svårt att se ett för stumfilmen karakteristiskt replikkort utan att dra på smilbanden så fungerar Pansarkryssaren Potemkin fortfarande. Den får inte hjärtat att bulta som på dess tidigaste publik och ingen lär vara rädd för att den ska inspirera till revolution, men den är fortfarande igenkännlig som ett kompetent stycke filmkonst med några ännu unika aspekter. Framför allt är det svårt att kalla sig cineast utan att ha upplevt detta monument i filmhistorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar