The Princess Bride är en saga som vet om att den är en saga och vill göra det så klart för oss att den använder en ramberättelse om en farfar (Peter Falk) som läser den för sin sonson (Fred Savage), och den har alla ingredienser en riktig saga måste ha: kärlek, hjältar, vackra prinsessor, svärd, en ond prins, lustiga bifigurer, mystiska länder och en historia där varje bit passar in som i ett välgjort pussel.
Så länge sagor följer sin egen logik gör det oss inget att de inte följer vår världs. Därför är det okej att Grönland, Sicilien och Spanien existerar sida vid sida med länder som Guilder och Florin. I det senare lever Buttercup som spelas av en sagovacker Robin Wright och har en tjänare, Westley (Cary Elwes), som hon kör med tills hon inser att hon älskar honom.
Han ger sig av för att tjäna ihop en förmögenhet så de ska kunna gifta sig men hans skepp attackeras av en fruktad sjörövarkapten som kallas Dread Pirate Roberts. Roberts låter ingen komma undan med livet och Westley verkar vara död.
Fem år senare ska hon gifta sig med den onde prins Humperdinck men kidnappas av tre banditer. De fyra jagas av prinsens soldater men också av en mystisk svartklädd man vars identitet torde vara uppenbar, men det gör ingenting.
The Princess Bride går en mycket känslig balansgång. Den tar sig själv på så pass allvar att barnen älskar den med alla sina svärdskamper, besynnerliga djur, trollkarlar och knepiga gåtor, men samtidigt är den en intelligent och kvicktänkt parodi som får de vuxna att skratta och le igenkännande. De tre banditerna är tre för att allt är tre i sagor. Florin och Guilder är påhittade för att det inte ska finnas ens en antydan till äkta politik i kamperna dem emellan. Westley och fäktmästaren Inigo Montoya (Mandy Patinkin) möts i en ärofull strid med vändningar fram och tillbaka därför att det inte går att berätta en spännande svärdskamp i en saga; man måste ha med något mer än klingor som möts och gnistor som flyger.
Den litterära förlagan låtsades vara en förkortad version av ett längre verk av den fiktive S. Morgenstern och i samma anda misshandlar filmen gränsen mellan fantasi och verklighet. Peter Falks karaktär avbryts ibland, ibland kommenterar han texten, och ibland hoppar han över stycken som han inte tycker är spännande eller intressanta nog. Florin och Guilder framställs som riktiga länder som fanns i filmens halvmytologiska version av vår värld.
Författaren William Goldman sa själv att han hade försökt skriva en uppföljare men inte lyckades. "I got lucky with The Princess Bride the first time, and I'd love to get lucky again". Han har rätt; han hade tur, och filmskaparna hade lika mycket tur. The Princess Bride existerar i sin egen genre och lyckas bli en oemotståndlig film som underhåller barnen, roar de vuxna, och ger alla en gammaldags filmupplevelse som jag önskar att jag hade fått vara med om på bio när jag var tio och filmen var ny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar