Jag sätter mig ner för att se en film som jag räknar med ska vara dålig, men den råkade gå på TV precis när min hjärna behövde slappna av i två timmar och det finns värre saker än att få en dålig film att recensera. Jag visste att det var en Disneykomedi, en remake på en sjuttiotalsfilm, som handlar om en mor och en dotter som byter kroppar med varandra - hur bra kunde den rimligen vara?
Så jag börjar titta. Dottern Anna (Lindsay Lohan) är precis så trulig och stereotypt tonårstjejig som jag väntade mig, modern Tess (Jamie Lee Curtis) är en betydligt trevligare karaktär än jag väntade mig, och så finns det en lillebror Harry (Ryan Malgarini) som retar livet ur sin storasyster men alltid, tycker hon, har mamman på sin sida. Det finns också en ny man, Ryan (Mark Harmon), och olöst krångel runt att barnens far är död och tydligen redan ska ersättas. Hittills inga överraskningar.
Jag kommer på mig själv med att skratta till då och då. Allt oftare. Visst måste filmen få ur vägen de uppenbara skämten man inte kan låta bli att dra när två personer bytt kroppar med varandra, men för det mesta siktar den högre än jag trodde - och träffar, också.
Samtidigt blir det uppenbart att det här är den sortens film som skådespelare mördar för att få vara med i. Lindsay Lohan får spela fyrtiofemåring och Jamie Lee Curtis får spela sjuttonåring, och de får det att fungera. Vi tillbringade nog med tid med dem innan bytet för att vi ska känna igen ordval, kroppsspråk, beteende. De spelar inte bara stereotypa tonåringar/vuxna, de spelar faktiskt varandra. Bäst är det när de verkar agera helt på reflex, som när de passerar lillebrodern och Anna i mammans kropp knuffar till honom medan Tess i dotterns kropp smeker honom över huvudet. Hans blick av total förvirring är obetalbar.
Att den är roligare än jag väntade mig, mycket mer meningsfull än jag väntade mig, och att jag påminns om hur bra Lindsay Lohan faktiskt var innan allt fick åt helvete (Mean Girls var ingen lyckträff) för in mig djupare i filmen, och shit - jag börjar bry mig. Några felplacerade klichéer hade kunnat döda alltihop, men de dyker inte upp. Det handlar inte bara om att byta perspektiv, inte bara den uttjatade svadan om hur svårt det är att vara barn och hur svårt det är att vara vuxen. Bara historien med snyggingen Jake (Chad Michael Murray), som Anna är nerkärad i men Tess ogillar vid första anblicken, är värd en applåd.
Och så när jag är inne i historien, när jag känner med de här människorna, när jag är rörd av vad de lär sig om varandra, då står Anna - i Tess kropp - upp och håller ett tal. Jag borde ha förstått att det skulle komma en sån scen, och jag borde ha förstått vad det skulle göra med mig. Jag faller väldigt lätt för scener där karaktärer säger något som betyder en sak för vissa lyssnare och en helt annan för andra; där karaktärer säger två saker samtidigt och bara en annan förstår. "He's just a lucky guy" i Casablanca. Men jag såg det inte komma, och blev tvungen att acceptera att jag hade börjat gråta - av Freaky Friday.
Så jag börjar titta. Dottern Anna (Lindsay Lohan) är precis så trulig och stereotypt tonårstjejig som jag väntade mig, modern Tess (Jamie Lee Curtis) är en betydligt trevligare karaktär än jag väntade mig, och så finns det en lillebror Harry (Ryan Malgarini) som retar livet ur sin storasyster men alltid, tycker hon, har mamman på sin sida. Det finns också en ny man, Ryan (Mark Harmon), och olöst krångel runt att barnens far är död och tydligen redan ska ersättas. Hittills inga överraskningar.
Jag kommer på mig själv med att skratta till då och då. Allt oftare. Visst måste filmen få ur vägen de uppenbara skämten man inte kan låta bli att dra när två personer bytt kroppar med varandra, men för det mesta siktar den högre än jag trodde - och träffar, också.
Samtidigt blir det uppenbart att det här är den sortens film som skådespelare mördar för att få vara med i. Lindsay Lohan får spela fyrtiofemåring och Jamie Lee Curtis får spela sjuttonåring, och de får det att fungera. Vi tillbringade nog med tid med dem innan bytet för att vi ska känna igen ordval, kroppsspråk, beteende. De spelar inte bara stereotypa tonåringar/vuxna, de spelar faktiskt varandra. Bäst är det när de verkar agera helt på reflex, som när de passerar lillebrodern och Anna i mammans kropp knuffar till honom medan Tess i dotterns kropp smeker honom över huvudet. Hans blick av total förvirring är obetalbar.
Att den är roligare än jag väntade mig, mycket mer meningsfull än jag väntade mig, och att jag påminns om hur bra Lindsay Lohan faktiskt var innan allt fick åt helvete (Mean Girls var ingen lyckträff) för in mig djupare i filmen, och shit - jag börjar bry mig. Några felplacerade klichéer hade kunnat döda alltihop, men de dyker inte upp. Det handlar inte bara om att byta perspektiv, inte bara den uttjatade svadan om hur svårt det är att vara barn och hur svårt det är att vara vuxen. Bara historien med snyggingen Jake (Chad Michael Murray), som Anna är nerkärad i men Tess ogillar vid första anblicken, är värd en applåd.
Och så när jag är inne i historien, när jag känner med de här människorna, när jag är rörd av vad de lär sig om varandra, då står Anna - i Tess kropp - upp och håller ett tal. Jag borde ha förstått att det skulle komma en sån scen, och jag borde ha förstått vad det skulle göra med mig. Jag faller väldigt lätt för scener där karaktärer säger något som betyder en sak för vissa lyssnare och en helt annan för andra; där karaktärer säger två saker samtidigt och bara en annan förstår. "He's just a lucky guy" i Casablanca. Men jag såg det inte komma, och blev tvungen att acceptera att jag hade börjat gråta - av Freaky Friday.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar