När jag läste beskrivningen av den här filmen förstod jag att den skulle vara riktigt dålig. Och här är grejen: det måste alla göra, inklusive filmskaparna. Så varför görs filmer som den här? Den är usel, och inte usel som G.I. Joe är usel eller Armageddon är usel, så att det ändå kommer slappkäftade, blankögda tittare som inte kräver mer än ett par explosioner för att vara nöjda, utan usel så att jag inte kan tänka mig en människa som faktiskt tycker om den. Det finns kanske några som kan tänka sig att halvsova i soffan medan den spelar i bakgrunden, men det är så långt jag kan sträcka mig. Och naturligtvis blev den ett fullständigt fiasko både kritiskt och finansiellt.
Lik förbannat blev den gjord. Män i kostym godkände att deras pengar kastades på ett koncept som aldrig hade en rimlig chans att bli framgångsrikt, och var sedan okej med att det konceptets mikroskopiska potential förstördes av ett vansinnigt tråkigt och amatörmässigt manus. Tips: ibland är det bättre att antyda än att SÄGA RÄTT UT SÅ TYDLIGT SOM MÖJLIGT. När karaktärer bara BERÄTTAR HUR DE KÄNNER gör det att JAG KÄNNER MIG ARG. Jag menar, manuset lyckas till och med få av ett par av de sämsta transvestitskämten någonsin. I hård konkurrens.
Det är ett mysterium, bra mycket intressantare än något den här filmen har att berätta. Att det finns ett enda ansikte i den som vi känner igen är en överraskning; den verkar särskilt skapad för att fylla hål i bakiseftermiddagars TV-tablåer, ses i uttråkning och glömmas bort.
Vilket är då det här konceptet som några filmdirektörer tyckte lät så lovande? Jo, Steve Finch (Matthew Broderick) är en julfixerad familjefar i en småstad. Hans fru Kelly (Kristin Davis, truliga tonårsdotter Madison (Alia Shawkat) och gnälliga son Carter (Dylan Blue) är inte lika fascinerade av julen men står ut med hans neurotiska planerande. Sedan flyttar paret Hall, Buddy (Danny DeVito) och Tia (Kristin Chenoweth), in på andra sidan gatan tillsammans med sina tvillingdöttrar (Sabrina och Kelly Aldridge).
Buddy bestämmer sig på slump för att sätta upp avancerad julbelysning på huset, med slutmålet att det ska synas från rymden. Det blir fejd mellan honom och Steve, som betraktar sig som stadens ultimata julauktoritet. Japp, grannfejd mellan Danny DeVito och Matthew Broderick, om julbelysning. Tycker DU att det låter bra? Nej, just det. Och filmen kommer inte med några överraskningar. Det är bara tråkiga småsekvenser som misslyckas med att vara roliga och så ett förutsägbart, konstgjort och misslyckat feelgoodögonblick i slutet.
Men Deck the Halls bevisar i alla fall en sak: att en film klarar Bechdeltestet betyder inte att den är varken bra eller feministisk.
Lik förbannat blev den gjord. Män i kostym godkände att deras pengar kastades på ett koncept som aldrig hade en rimlig chans att bli framgångsrikt, och var sedan okej med att det konceptets mikroskopiska potential förstördes av ett vansinnigt tråkigt och amatörmässigt manus. Tips: ibland är det bättre att antyda än att SÄGA RÄTT UT SÅ TYDLIGT SOM MÖJLIGT. När karaktärer bara BERÄTTAR HUR DE KÄNNER gör det att JAG KÄNNER MIG ARG. Jag menar, manuset lyckas till och med få av ett par av de sämsta transvestitskämten någonsin. I hård konkurrens.
Det är ett mysterium, bra mycket intressantare än något den här filmen har att berätta. Att det finns ett enda ansikte i den som vi känner igen är en överraskning; den verkar särskilt skapad för att fylla hål i bakiseftermiddagars TV-tablåer, ses i uttråkning och glömmas bort.
Vilket är då det här konceptet som några filmdirektörer tyckte lät så lovande? Jo, Steve Finch (Matthew Broderick) är en julfixerad familjefar i en småstad. Hans fru Kelly (Kristin Davis, truliga tonårsdotter Madison (Alia Shawkat) och gnälliga son Carter (Dylan Blue) är inte lika fascinerade av julen men står ut med hans neurotiska planerande. Sedan flyttar paret Hall, Buddy (Danny DeVito) och Tia (Kristin Chenoweth), in på andra sidan gatan tillsammans med sina tvillingdöttrar (Sabrina och Kelly Aldridge).
Buddy bestämmer sig på slump för att sätta upp avancerad julbelysning på huset, med slutmålet att det ska synas från rymden. Det blir fejd mellan honom och Steve, som betraktar sig som stadens ultimata julauktoritet. Japp, grannfejd mellan Danny DeVito och Matthew Broderick, om julbelysning. Tycker DU att det låter bra? Nej, just det. Och filmen kommer inte med några överraskningar. Det är bara tråkiga småsekvenser som misslyckas med att vara roliga och så ett förutsägbart, konstgjort och misslyckat feelgoodögonblick i slutet.
Men Deck the Halls bevisar i alla fall en sak: att en film klarar Bechdeltestet betyder inte att den är varken bra eller feministisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar