På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.
Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.
Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.
Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.
Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.
Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.
Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar