Så fick jag till slut se filmen som jag trodde att jag såg när jag såg uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days. Tyvärr var den lite av en besvikelse, trots att den verkade så lovande.
Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.
Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.
Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.
Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.
Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.
Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.
Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.
Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.
Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.
Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.
Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.
Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar