Den här filmen var lite av en besvikelse, men bara för att dess föregångare (och Lord of the Rings-trilogin som den inte helt kan skiljas ifrån) skruvat upp förväntningarna så högt. Jag antar att det var nästan omöjligt att upprätthålla samma nivå i en film till.
Det kan ha att göra med att den lider av det klassiska andrafilmsproblemet. En trilogi fungerar så att den första filmen presenterar karaktärerna, den andra utsätter dem för det värsta trubbel man kan komma på, och den tredje fixar allting. Det är precis vad som händer här och det innebär att vi får se två historier varvas och ingen av dem når något klimax. När det slutar känns det som om tiden tog slut, inte som om berättelsen var klar.
Det finns också några tvivelaktiga val i den. Historien går inte riktigt ihop med Lord of the Rings; Gandalf tar reda på så mycket att hans relativa okunnighet i början på mastodonttrilogin är oförklarlig. Det finns också en extrakaraktär inskjuten som får väldigt mycket uppmärksamhet och en ganska ointressant bihandling. Detta är skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) som i allt väsentligt är den här filmens Arwen (Liv Tyler). Det är tur att Tyler käkar Lillys damm när det gäller skådespeleri.
Filmen ser förstås fantastisk ut. Den rör sig fantastiskt, den låter fantastiskt. Det är så jag blir avtrubbad, bortskämd, av att se alla de här underbara miljöerna och de sagolika skeenden som utspelar sig framför mina ögon. När Weta Workshop och Peter Jackson arbetar tillsammans skapar de mirakel, mirakel som jag inte vill vänja mig vid. Men här dröjde det tills den första stora stridsscenen innan jag kom in i det igen och lät hjärtat bulta i takt med Jacksons dirigentpinne.
Och det finns gott om miljöer för Jackson att briljera i. Sjöstad, ett fantasy-Venedig som drivs av en enväldig härskare (Stephen Fry). Varbjörnen Beorn (Mikael Persbrandt) och hans hem. Alvstaden i Mörkmården, med sin vackert organiska arkitektur och design. Det förfallna, förbannade Dol Guldur. Erebor, den underjordiska dvärgstaden med sina gigantiska statyer och sin gränslösa rikedom. Och så draken Smaug själv (Benedict Cumberbatch), ett fasansfullt monster med en närvaro som överträffar det mesta vi tidigare sett.
The Hobbit: The Desolation of Smaug är en väldigt bra film som uppnår det den vill, och det är helt enkelt inte möjligt att kasta så här mycket talang och teknik på en bra historia och inte få ut något fint. Men den är inte riktigt i klass med sin föregångare eller med den episka trilogi vars förhistoria den berättar. Ändå har jag väldigt gott hopp om den sista filmen om Bilbo.
Det kan ha att göra med att den lider av det klassiska andrafilmsproblemet. En trilogi fungerar så att den första filmen presenterar karaktärerna, den andra utsätter dem för det värsta trubbel man kan komma på, och den tredje fixar allting. Det är precis vad som händer här och det innebär att vi får se två historier varvas och ingen av dem når något klimax. När det slutar känns det som om tiden tog slut, inte som om berättelsen var klar.
Det finns också några tvivelaktiga val i den. Historien går inte riktigt ihop med Lord of the Rings; Gandalf tar reda på så mycket att hans relativa okunnighet i början på mastodonttrilogin är oförklarlig. Det finns också en extrakaraktär inskjuten som får väldigt mycket uppmärksamhet och en ganska ointressant bihandling. Detta är skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) som i allt väsentligt är den här filmens Arwen (Liv Tyler). Det är tur att Tyler käkar Lillys damm när det gäller skådespeleri.
Filmen ser förstås fantastisk ut. Den rör sig fantastiskt, den låter fantastiskt. Det är så jag blir avtrubbad, bortskämd, av att se alla de här underbara miljöerna och de sagolika skeenden som utspelar sig framför mina ögon. När Weta Workshop och Peter Jackson arbetar tillsammans skapar de mirakel, mirakel som jag inte vill vänja mig vid. Men här dröjde det tills den första stora stridsscenen innan jag kom in i det igen och lät hjärtat bulta i takt med Jacksons dirigentpinne.
Och det finns gott om miljöer för Jackson att briljera i. Sjöstad, ett fantasy-Venedig som drivs av en enväldig härskare (Stephen Fry). Varbjörnen Beorn (Mikael Persbrandt) och hans hem. Alvstaden i Mörkmården, med sin vackert organiska arkitektur och design. Det förfallna, förbannade Dol Guldur. Erebor, den underjordiska dvärgstaden med sina gigantiska statyer och sin gränslösa rikedom. Och så draken Smaug själv (Benedict Cumberbatch), ett fasansfullt monster med en närvaro som överträffar det mesta vi tidigare sett.
The Hobbit: The Desolation of Smaug är en väldigt bra film som uppnår det den vill, och det är helt enkelt inte möjligt att kasta så här mycket talang och teknik på en bra historia och inte få ut något fint. Men den är inte riktigt i klass med sin föregångare eller med den episka trilogi vars förhistoria den berättar. Ändå har jag väldigt gott hopp om den sista filmen om Bilbo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar