Under det sena 2000-talet hade Jorden blivit en förgiftad och nedsmutsad värld. De rika lämnar planeten och flyttar till en paradisisk rymdstation i omloppsbana: Elysium. Att bo på Elysium är en rätt fantastisk deal. Man är konstant ung och snygg, robottjänare lyder minsta vink, vädret är toppen, allting är grönt och fint, och man har tillgång till magisk omnimedicin som får Star Treks att likna åderlåtning och blodiglar.
Nere på ytan är det värre. Civilisationens frukter har förvandlats till en söndersprängd, smutsig slum befolkad av fattiga, sjuka människor som drömmer om Elysium och terroriseras av fascistiska robotpoliser. Max Da Costa (Matt Damon) är en före detta biltjuv som nu försöker få ordning på sitt liv och samla ihop pengar till den åtrådda biljetten till Elysium. Det går dåligt och när han på jobbet drabbas av en dödlig dos strålning blir det väldigt bråttom. Han måste till Elysium snabbt som ögat och få ta del av deras läkekonst.
För att lyckas med det går han med på att göra en sista stöt åt kompisen Spider (Wagner Moura). De ska sno viktig information från företags-VD:n Carlyle (William Fichtner). Stöten går åt helvete men informationen hamnar i Max hjärna. Den visar sig vara ett program specialbeställt av Elysiums försvarsminister, den iskalla Delacourt (Jodie Foster). Det kan ge henne all makt över Elysium. Naturligtvis finner Max sig jagad av Delacourts mordiske underhuggare Kruger (Sharlto Copley) och när han får klart för sig vad det är han går omkring med så inser han att han kan göra alla Jordens invånare till medborgare i Elysium.
Elysium ser jättefin ut. Den nerdekade Jorden, det lyxiga Elysium, Max och Krugers cybernetiska exoskelett, rymdskepp och vapen, kontraster mellan det grå och det gröna, alltihop är fint för ögat. Actionscenerna - och de är många och långa - är kompetent gjorda även om det inte är något vi inte sett förut. Jodie Foster och Sharlto Copley är härliga skurkar, var och en på sitt vis, och Matt Damon är bra som den vanlige mannen som försöker göra något stort.
Men det är bara för många hål i handlingen. Varför finns det till exempel bara ett exemplar av det här magiska programmet? När Spider först hittar det, varför gör han inte en kopia? Han försöker inte ens. Och hur kan det vara så att programmet på vift verkligen kan ta över hela Elysium; det är ju bara att koda om lite så är det värdelöst. Även om det går, varför går det inte att bara vända processen och återställa Elysium? Det såg lätt nog ut första gången. Hur kan den fattiga Jorden ha tillgång till rymdskepp, ganska avancerad teknologi, men inte grundläggande sjukvård? Löses verkligen världens problem genom att göra miljarder människor till elysier? Snarare bygger ju Elysiums lyx på de mångas fattigdom; annars skulle vi kunna fixa allt som är fel med vår egen värld genom att öppna gränserna.
Man hade kunnat göra en politisk kommentar av det och en sådan skymtar visserligen här och var. Det är inte svårt att se parallellerna mellan Elysiums värld och vår egen, där västvärldens välstånd grundar sig på tredje världens brist. Men Elysium har inget intresse av att dra det längre än så och den väljer att avsluta sin lovande men svaga handling med mera action.
Nere på ytan är det värre. Civilisationens frukter har förvandlats till en söndersprängd, smutsig slum befolkad av fattiga, sjuka människor som drömmer om Elysium och terroriseras av fascistiska robotpoliser. Max Da Costa (Matt Damon) är en före detta biltjuv som nu försöker få ordning på sitt liv och samla ihop pengar till den åtrådda biljetten till Elysium. Det går dåligt och när han på jobbet drabbas av en dödlig dos strålning blir det väldigt bråttom. Han måste till Elysium snabbt som ögat och få ta del av deras läkekonst.
För att lyckas med det går han med på att göra en sista stöt åt kompisen Spider (Wagner Moura). De ska sno viktig information från företags-VD:n Carlyle (William Fichtner). Stöten går åt helvete men informationen hamnar i Max hjärna. Den visar sig vara ett program specialbeställt av Elysiums försvarsminister, den iskalla Delacourt (Jodie Foster). Det kan ge henne all makt över Elysium. Naturligtvis finner Max sig jagad av Delacourts mordiske underhuggare Kruger (Sharlto Copley) och när han får klart för sig vad det är han går omkring med så inser han att han kan göra alla Jordens invånare till medborgare i Elysium.
Elysium ser jättefin ut. Den nerdekade Jorden, det lyxiga Elysium, Max och Krugers cybernetiska exoskelett, rymdskepp och vapen, kontraster mellan det grå och det gröna, alltihop är fint för ögat. Actionscenerna - och de är många och långa - är kompetent gjorda även om det inte är något vi inte sett förut. Jodie Foster och Sharlto Copley är härliga skurkar, var och en på sitt vis, och Matt Damon är bra som den vanlige mannen som försöker göra något stort.
Men det är bara för många hål i handlingen. Varför finns det till exempel bara ett exemplar av det här magiska programmet? När Spider först hittar det, varför gör han inte en kopia? Han försöker inte ens. Och hur kan det vara så att programmet på vift verkligen kan ta över hela Elysium; det är ju bara att koda om lite så är det värdelöst. Även om det går, varför går det inte att bara vända processen och återställa Elysium? Det såg lätt nog ut första gången. Hur kan den fattiga Jorden ha tillgång till rymdskepp, ganska avancerad teknologi, men inte grundläggande sjukvård? Löses verkligen världens problem genom att göra miljarder människor till elysier? Snarare bygger ju Elysiums lyx på de mångas fattigdom; annars skulle vi kunna fixa allt som är fel med vår egen värld genom att öppna gränserna.
Man hade kunnat göra en politisk kommentar av det och en sådan skymtar visserligen här och var. Det är inte svårt att se parallellerna mellan Elysiums värld och vår egen, där västvärldens välstånd grundar sig på tredje världens brist. Men Elysium har inget intresse av att dra det längre än så och den väljer att avsluta sin lovande men svaga handling med mera action.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar