Efter att som barn ha dödat häxan i pepparkakshuset blev Hans (Jeremy Renner) och Greta (Gemma Arterton) frilansande häxjägare. Immuna mot häxmagi och beväpnade med steampunkautomatvapen reser de Europa runt och dödar häxor. I sina kretsar är de berömda och deras fans samlar på träsnitt med bilder på deras bragder. Det enda stora problemet är att Hans efter att ha iproppats häxans godis fått sockersjuka och behöver ta en spruta med några timmars mellanrum.
Nej, det är förstås inte på allvar. Det var det ingen som trodde att det skulle vara heller. Men det är förvånansvärt allvarligt, under omständigheterna. För Hans, Greta och de andra är det här ingen glimten-i-ögat-historia, det är deras liv med barnamördande häxor, brutala troll och ondskefulla förbannelser. Detta är ingen parodi, ingen ett-skratt-i-minuten-komedi och ingen i filmen - vare sig hjältar eller skurkar - antyder för ett ögonblick att det som händer är något annat än blodigt viktigt.
Jag vet inte om den här filmen hade fungerat bättre som en självmedveten löjlighetskavalkad, men den fungerar hyggligt i denna form. Jag kunde inte undgå att gilla både Hans och Greta, med deras mörka förflutna (grundinspirationen ska ha varit "vad hände egentligen med Hans och Greta efter det de gick igenom?") som de hanterade på sitt eget sätt. Det var roligt att se deras fans, sheriff Berringer (Peter Stormare) som inte vill ha häxjägare i sin stad, och den sagolika blandningen av olika tider och platser. Det är underhållande att se.
Framför allt tyckte jag om upplösningen, när alla tiders största häxsabbat samlats under ledning av den ärkeonda Muriel (Famke Janssen). Det är en imponerande innovativ samling missfoster som skuttar och krälar framför ögonen på oss och sen möter häxjägarna i en sprudlande slutstrid. Det går att göra spännande saker till och med av klichéer som "de ensamma hjältarna mot horden av skurkar", tydligen.
Nej, det är förstås inte på allvar. Det var det ingen som trodde att det skulle vara heller. Men det är förvånansvärt allvarligt, under omständigheterna. För Hans, Greta och de andra är det här ingen glimten-i-ögat-historia, det är deras liv med barnamördande häxor, brutala troll och ondskefulla förbannelser. Detta är ingen parodi, ingen ett-skratt-i-minuten-komedi och ingen i filmen - vare sig hjältar eller skurkar - antyder för ett ögonblick att det som händer är något annat än blodigt viktigt.
Jag vet inte om den här filmen hade fungerat bättre som en självmedveten löjlighetskavalkad, men den fungerar hyggligt i denna form. Jag kunde inte undgå att gilla både Hans och Greta, med deras mörka förflutna (grundinspirationen ska ha varit "vad hände egentligen med Hans och Greta efter det de gick igenom?") som de hanterade på sitt eget sätt. Det var roligt att se deras fans, sheriff Berringer (Peter Stormare) som inte vill ha häxjägare i sin stad, och den sagolika blandningen av olika tider och platser. Det är underhållande att se.
Framför allt tyckte jag om upplösningen, när alla tiders största häxsabbat samlats under ledning av den ärkeonda Muriel (Famke Janssen). Det är en imponerande innovativ samling missfoster som skuttar och krälar framför ögonen på oss och sen möter häxjägarna i en sprudlande slutstrid. Det går att göra spännande saker till och med av klichéer som "de ensamma hjältarna mot horden av skurkar", tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar