Till att börja med verkar .45 vara en typisk "tillbringa en och en halv timme med människor man avskyr efter en och en halv sekund"-film, men den hämtar faktiskt upp sig efter ett tag och blir betydligt bättre än den verkade ha kapacitet till. Den lyckas aldrig klättra upp till bra, men den får poäng för att den försökte.
Av alla vidriga i den är den värste ärkesvinet Big Al (Angus Macfadyen), en patetisk smågangster som brutalt styr sina kvarter och inbillar sig att det gör honom till man. Flickvännen Kat (Milla Jovovich) är lyrisk över deras sexliv och hoppas på att Al ska ta henne därifrån och visa henne världen. Småhandlaren Reilly (Stephen Dorff) är toktänd på Kat och försöker lämna det brottsliga livet bakom sig och återuppta sin katolska tro, men är tydligen inte heligare än att han kan tänka sig att stjäla en bil - om än under protest - och kanske rentav döda någon, i alla fall om det låter honom ligga med Vic (Sarah Strange), en bisexuell kvinna vars blickar också dras till Kat. I periferin finns puertoricanen José (Vincent Laresca) som med sin blotta närvaro provocerar rasisten Al. Just det, han vill också ligga med Kat. Det vill alla i den här filmen, till och med Kat själv.
Al är dock, förutom alla hans andra charmiga egenskaper, ett stycke vandrande svartsjuka. När han inbillar sig att... jag är inte säker på vad det är han inbillar sig. Att Kat vill suga av José, eller att hon har gjort det, eller att hon har tänkt på att göra det, eller nåt åt det hållet. När han inbillar sig det så slår han henne i alla fall sönder och samman och tvångsklipper hennes hår. Vic och Reilly dyker upp, Reilly och Al brottas, en pistol går av och missar nätt och jämnt Kat, och det blir rättssak.
Det är nu filmen försöker ta sig upp till "okej". Kat får kontakt med rådgivaren Liz (Aisha Tyler), den enda vettiga karaktären i filmen, spelad av den enda som lyckas visa någon talang. Hon försöker få honom att lämna Al, att polisanmäla, att ordna besöksförbud, men det stöter på samma hinder som alltid med misshandlade kvinnor. "I get a beating once in a blue moon", förklarar Kat. Jamendåså.
Här följer en hygglig bit där vi är osäkra på allas avsikter, särskilt Kats, och vi ser en plan smidas vars natur vi anar men inte är helt säkra på. Samtidigt pratar folk - både våra karaktärer och deras mödrar - till kameran om sig själva och sina barn, som en sorts löpande kommentarspår.
Det fungerar faktiskt rätt bra men i slutet är det för mycket som är konstigt, för många uppenbara frågor som aldrig får svar, och helt enkelt för få människor man skulle kunna stå ut med i den här filmen. Den kommer mycket närmare än den borde, men den kommer inte fram.
Av alla vidriga i den är den värste ärkesvinet Big Al (Angus Macfadyen), en patetisk smågangster som brutalt styr sina kvarter och inbillar sig att det gör honom till man. Flickvännen Kat (Milla Jovovich) är lyrisk över deras sexliv och hoppas på att Al ska ta henne därifrån och visa henne världen. Småhandlaren Reilly (Stephen Dorff) är toktänd på Kat och försöker lämna det brottsliga livet bakom sig och återuppta sin katolska tro, men är tydligen inte heligare än att han kan tänka sig att stjäla en bil - om än under protest - och kanske rentav döda någon, i alla fall om det låter honom ligga med Vic (Sarah Strange), en bisexuell kvinna vars blickar också dras till Kat. I periferin finns puertoricanen José (Vincent Laresca) som med sin blotta närvaro provocerar rasisten Al. Just det, han vill också ligga med Kat. Det vill alla i den här filmen, till och med Kat själv.
Al är dock, förutom alla hans andra charmiga egenskaper, ett stycke vandrande svartsjuka. När han inbillar sig att... jag är inte säker på vad det är han inbillar sig. Att Kat vill suga av José, eller att hon har gjort det, eller att hon har tänkt på att göra det, eller nåt åt det hållet. När han inbillar sig det så slår han henne i alla fall sönder och samman och tvångsklipper hennes hår. Vic och Reilly dyker upp, Reilly och Al brottas, en pistol går av och missar nätt och jämnt Kat, och det blir rättssak.
Det är nu filmen försöker ta sig upp till "okej". Kat får kontakt med rådgivaren Liz (Aisha Tyler), den enda vettiga karaktären i filmen, spelad av den enda som lyckas visa någon talang. Hon försöker få honom att lämna Al, att polisanmäla, att ordna besöksförbud, men det stöter på samma hinder som alltid med misshandlade kvinnor. "I get a beating once in a blue moon", förklarar Kat. Jamendåså.
Här följer en hygglig bit där vi är osäkra på allas avsikter, särskilt Kats, och vi ser en plan smidas vars natur vi anar men inte är helt säkra på. Samtidigt pratar folk - både våra karaktärer och deras mödrar - till kameran om sig själva och sina barn, som en sorts löpande kommentarspår.
Det fungerar faktiskt rätt bra men i slutet är det för mycket som är konstigt, för många uppenbara frågor som aldrig får svar, och helt enkelt för få människor man skulle kunna stå ut med i den här filmen. Den kommer mycket närmare än den borde, men den kommer inte fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar