Jag misstänker att den
här filmen inte är alls lika rolig om man är - eller har varit -
en tonårstjej. Framför allt skrattar man nog av andra anledningar
än jag. Faktum är att det nog bara är i väldigt formell mening
som Mean Girls är en komedi. Dess ämne är allvarligt, behandlat
med sval lättsinnighet.
Lindsay Lohan, innan hon
blev känd som sönderknarkad partytjej, spelar Cady Heron. Hennes
föräldrar (Neil Flynn och Ana Gasteyer) är zoologer och har
tillbringat de senaste årtiondena som forskare i Afrika. Sin dotter
har de utbildat själva, på plats på savannen. Nu har de återvänt
till hemlandet USA och Cady ska för första gången i sitt liv gå i
en vanlig skola.
Hon träffar genast på
de semiutstötta Janis (Lizzy Caplan) och Damien (Daniel Franzese)
som - med ett språk som för zoologdottern måste låta bekant -
förklarar för henne hur det sociala spelet på skolan går till,
med de olika gängen och deras inbördes rangordning. Högst på
skalan ligger de onda Plastics, ledda av drottningen Regina (Rachel
McAdams). Hennes undersåtar är den sociala parasiten Gretchen
(Lacey Chabert) och den blåsta Karen Smith (Amanda Seyfried).
När Plastics blir
intresserade av Cady och Regina släpper in henne i gänget blir
Janis förtjust. Nu har hon en spion på insidan. Janis och Cady
lägger upp planer tillsammans. Regina ska störtas och förgöras.
Bland vapnen finns förstås en kille, Aaron (Jonathan Bennett), som
tidigare var tillsammans med Regina och som Cady nu blivit
intresserad av.
Plastics skolar Cady i de
sociala reglerna, invecklade, aldrig nerskrivna, och flexibla när
det passar Regina. Det handlar om vilka kläder man får bära vilken
dag, var man sitter i matsalen, vem man pratar med och om vad. Med
Janis hjälp förvandlar Cady sig till Reginas efterträdare, men det
är svårt att länge bära en mask utan att den blir ens ansikte.
Det är en fantastiskt
användbar uppfinning att ha Cady som en outsider som aldrig varit i
en skola förut. På samma sätt som Harry Potters uppväxt bland
mugglarna gör det möjligt för andra karaktärer att förklara
världen för honom - och därmed oss - så får vi via Cady se den
elaka skolvärlden utifrån. Det hade aldrig kunnat fungera lika bra
om vi hade behövt se det inifrån, tillsammans med dess naturliga
invånare.
Och det fungerar riktigt
bra. Visst, det här är en komedi, på sätt och vis. Visst skrattar
vi. Men ibland är det av nervositet, för att det är det enda
sättet att hantera det här. Jag känner igen alldeles för mycket
av inställningen och tanken på att leva i den igen är taggig och
obehaglig.
Mean Girls ger en
uppfriskande klichébefriad insikt i tonårstjejers vardag. Det är
svårt att förklara dess storhet utan att hemfalla till att räkna
upp adjektiv som intelligent, djupsinnig, träffsäker, ärlig, och
originell. Den navigerar sig igenom sin historia utan att någonsin
fallera och - med god hjälp av Tina Feys roll som mattelärare -
avslutar i stor stil på så bra sätt som den rimligen kunde.
Dessutom, något mer
tragiskt, påminner den oss om tiden när Lindsay Lohan var en
lovande ung skådespelerska. Här ser vi hur bra hon var innan det gick utför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar