Death Wish (1974) - 1/6

Den här filmen har ett korkat budskap som den levererar på ett klumpigt sätt. Den kan bara vara övertygande för människor som på allvar tror att det vore bra om Batman fanns i verkligheten och redan tycker att rättssamhället är lite fjolligt. Den förfäktar den vanliga men väldigt besynnerliga åsikten att om man tycker A när man lugnt och rationellt funderar igenom saker och ting men tycker B när man är knallad i skallen så är det ett argument för B, inte för A. Det finns en anledning till att vi har lagar och domstolar i stället för att bara ge alla brottsoffer varsitt automatvapen, men det förstår inte människorna bakom Death Wish. Förutom originalbokens författare Brian Garfield, som hatade filmen, just därför.

Paret Kersey, Paul (Charles Bronson) och Joanna (Hope Lange) är bildade, välbärgade, hederliga, vita människor som bor i New York. En tidig scen fastställer att han är en "bleeding-heart liberal" och redan börjar vi se filmens problem. Till att börja med - Charles Bronson som bleeding-heart liberal? Det är ungefär lika övertygande som det låter. Dessutom är scenen så uppenbart instoppad enbart för att visa denna egenskap hos Paul Kersey och stinker artificialitet.

Joanna och dottern Carol Anne (Kathleen Tolan) har handlat när tre brottslingar (bland dem en ung Jeff Goldblum i sin första filmroll) lurar sig in i lägenheten och har sig en våldtäkts-, misshandels- och vandalismfest. Joanna dör och Carol Anne blir katatonisk.

Pauls chef försöker få honom att tänka på annat genom att skicka honom till Tucson där han möts av cowboytypen Ames Jainchill som behöver hjälp med ett byggprojekt. Han tar även med Paul till en pistolklubb och blir imponerad av Pauls skicklighet med skjutvapen, trots att han enligt egen utsago inte hållit i ett vapen på åratal. Det visar sig att Pauls far var vapenentusiast men modern tyckte inte om det så när fadern dog i en jaktolycka blev det inte mer skjutande för Paul. Ser ni den subtila symboliken? Mannen kastrerad av kvinnan.

När Paul har gjort sitt jobb och åker hem till New York får han en present av Ames: en revolver. Med den i fickan går han ut på stan, råkar ut för ett rånförsök, och skjuter ihjäl rånaren. Det blir inledningen på Pauls karriär som privat rättsskipare. Han driver runt i New York, väntar på att någon ska försöka råna honom, och svarar med hett bly. Det är en reaktion på ökande brottslighet från en man som förlorat allt till moralbefriade kräk och det gör mig sugen på att läsa boken. Den verkar mycket bättre än filmen.

Death Wish vrider sig i spiral för att trycka fram sitt budskap. När Paul har varit igång ett litet tag så har rånförsöken i New York minskat med 50%, och han inspirerar imitatörer som naturligtvis också är framgångsrika. En molekyl kritik dyker upp när det antyds att en del av dem är överdrivet våldsamma, men hur mycket våldsammare kan man vara än Paul redan är?

Men låt oss försöka ignorera budskapet och bedöma filmen på dess egna meriter. Birth of a Nation anses allmänt vara ett klassiskt mästerverk, och den är en historierevisionistisk pro-Ku Klux Klan-predikan. Filmens kvalitet är - i princip - skild från dess budskap. Tyvärr så ger Death Wish oss inte mycket att njuta av, ens då.

Bland annat så är filmens värld helt otrolig. Med tanke på hur ofta någon försöker råna Paul Kersey så är det ett mirakel att han överlevt så här länge. Filmens version av det tidiga sjuttiotalets New York är en plats där man knappt kan ta två steg utan att få en pistol uppkörd i nyllet. Visst, ibland försöker Paul aktivt dra till sig rånare genom att flasha kontanter eller sitta på en tunnelbana med en stor papperspåse full med matvaror. Ändå: så här illa kan det aldrig ha varit. Då hade ingen bott kvar i staden och rånarna hade bara haft varandra att råna.

Vidare - och detta är mycket märkligt för en film som gör klart att Paul gör det han gör för att polisen inte kan skydda vanligt folk - så är poliserna övermänskliga. Efter Pauls två första mord, som borde försvinna i strömmen i en stad som har 15-25 mord i veckan, har polisen redan kopplat ihop dem och dragit slutsatsen att det är en hämnare, en stridsveteran (Paul var i Korea som sjukvårdare) och en man vars familj drabbats av brott. Ganska snygg slutsatsdragning där, på väldigt knappa indicier. Men handlingen kräver att polisen kommer Paul på spåret, så det gör de.

Detta gäller rätt genomgående. Skådespelet är taffligt, manuset hopspikat för att fungera så hjälpligt som möjligt, och det bästa i filmen är de vidriga små kräk som är skurkarna. De är sällan med särskilt länge.

Människorna bakom Death Wish förstår inte att man kan hata mördare, rånare och våldtäktsmän och ändå tycka att det finns bättre lösningar än att skjuta dem eller, som en av Pauls arbetskamrater föreslår, sätta dem i koncentrationsläger. De förstår inte att man kan ha förståelse och sympati för Paul, och ändå tycka att han gör fullständigt fel.