Skyline (2010) - 1/6

När man har ett gäng karaktärer vars huvudsakliga funktion är att drabbas av allt elände manuset kan kasta på dem och i normalfallet dö en i taget tills det bara finns en eller max två kvar, har man också ett litet problem. Om man vill att publiken ska bry sig om de här människorna - och därmed bry sig när de dör - måste man ge anledning till det, och därifrån har vi uttrycket "twenty minutes with jerks". Man har kommit för att se en invasion från rymden, ett gigantiskt krossarmonster eller kanske tortyrfixerade psykopater men innan man får det måste man presenteras för deras offer medan man otåligt trummar med fingrarna.

Ett sätt att lösa problemet är att ge ett litet smakprov på vad som komma skall och hoppas att det upprätthåller spänningen under transportsträckan. Det funkar ofta dåligt då publiken i allmänhet vet vilken film den ska se. Ett annat sätt, som kräver mer skicklighet men fungerar mycket bättre när det lyckas, är att göra de inledande sekvenserna så bra att vi njuter av dem även om vi väntar på monstren.

När det greppet fungerar kan det bli väldigt bra, som i Alien (och, för den delen, Aliens). När det inte fungerar kan det bli väldigt dåligt, som i Skyline. Den klantar sig på båda fronterna och har ett av de minst intressanta persongallerier jag någonsin sett. Redan när de många bihandlingarna började dyka upp anade jag att de skulle försvinna så fort rymdvarelserna dök upp, och se på fan, det stämde.

Rymdvarelserna, ja. Det är förstås dem filmen egentligen handlar om men det var väl för dyrt att faktiskt fokusera på dem, eller så föll filmskaparna i Transformers-fällan och inbillade sig att deras ointressanta karaktärer var det som åskådarna kommit för att se. De visas i alla fall redan i inledningssekvensen i form av ett blått ljus som hypnotiserar Jarrod (Eric Balfour), till hans flickvän Elaines (Scottie Thompsons) stora förskräckelse.

Det tar dock snabbt slut, vi flyttas några timmar tillbaka i tiden och får stå ut med de där tjugo minuterna med Jarrod, Elaine, Jarrods kompis Terry (Donald Faison), Terrys flickvän Candice (Brittany Daniel), Terrys assistent Denise (Crystal Reed) och Ray (Neil Hopkins), som arbetar för Terrys specialeffektföretag. Det är anställningserbjudanden, planerade flyttar, en oplanerad graviditet och en fest som antagligen vill påminna om den i Cloverfield, och alltihop är platt och tråkigt.

Sen dyker rymdvarelserna upp, Ray dör, Jarrod håller på att knalla rakt ut i det blåa ljuset men tacklas av Terry, och så tillbringar vi en timme eller så med att se karaktärerna tjafsa, bråka och då och då dö. Ska de stanna inne, ska de försöka ta en båt, vem kommer att knäckas, gäsp. Jag väntade på en twist, något oväntat, något intressant, men ingenting dök upp. Stämningen av total global apokalyps som filmskaparna desperat försökte skapa materialiserades aldrig, och jag lät mig distraheras av precis vad som helst. Jag antar att det udda slutet var ett sista försök att göra något speciellt av den här soppan, men eftersom det bryter just när det har potential att bli intressant fungerar inte det heller.

Men jag antar att Donald Faison behövde något att göra mellan Scrubs och The Exes.