söndag 30 juni 2013

Fröken Smillas känsla för snö (orig. Smilla's Sense of Snow) (1997) - 5/6


Udda titel, märklig huvudperson, svårbeskrivlig intrig men en riktigt bra film. Den asociala, rebelliska Smilla Kaspersen (Julia Ormond) är en grönländska numera bosatt i Köpenhamn. Hon är expert på is och har mycket riktigt en känsla för snö; det här är en kvinna som kan titta på ett snöigt fotspår och berätta om den som gjorde det gillar vändstekta ägg. Typ.

Trots sin taggiga inställning har hon blivit vän med den grönländske pojken Esajas (Clipper Miano) och när hon en dag kommer hem och ser honom död på trottoaren accepterar hon inte den officiella historien, som hävdar att pojken lekte på taket och föll ner. En ren olycka. Smilla tittar på fotspåren i snön, som berättar för henne att Esajas sprang rakt mot kanten som om han vore jagad. Dessutom vet hon att pojken var höjdrädd; varför skulle han leka på taket?

Nu blir Fröken Smillas känsla för snö en spännande sorts deckare, där Smilla förvandlas till privatdetektiv som följer spår, noterar ledtrådar och förhör människor som kanske vet mer än de berättar. Hennes namnlöse granne (Gabriel Byrne), som också var vän med Esajas, hänger ständigt efter. Kanske vill han genuint ta reda på vad som hände med pojken, kanske vill han bara ligga med Smilla, och kanske finns det mer att veta om honom.

Smilla hittar och försöker få hjälp från pojkens obducent Lagermann (Jim Broadbent), den kaustiske professor Loyen (Tom Wilkinson), en pensionerad sekreterare från företaget där pojkens döde far arbetade (Vanessa Redgrave). Den vithårige doktor Tork (Richard Harris) har något med saken att göra och kanske även mellanhavanden med Byrnes karaktär. Om du inte märkt det själv än: ja, den här filmen har en ganska fantastisk rollista. Det får mig att undra varför de inte hittade en grönländska att spela Smilla; de andra grönlänningarna i filmen ser ut som grönlänningar medan Julia Ormonds nuna inte är mer grönländsk än min.

Filmen bygger effektivt upp sin stämning och lyckas göra den bitska Smilla till någon vi känner med i stället för att avsky. När hon rör sig på okända områden och gömmer sig där farliga män smyger omkring håller vi andan. Tillsammans med Smilla reder vi ut trådarna och blottar bit för bit av mysteriet, vilket - som fallet alltid är med skickligt byggda mysterier - gör historien mer intressant i stället för mindre.

Det slutliga avslöjandet, som jag naturligtvis inte ska beröra närmare, har kallats orealistiskt, otroligt, bisarrt och direkt filmförstörande. Medan jag inte räknar med att läsa något liknande i DN någon gång på den här sidan nästa millennieskifte så är det inte värre än att filmen överlever det. Mer än så, faktiskt. Den lyfts av det.

Inga kommentarer: