Udda titel, märklig
huvudperson, svårbeskrivlig intrig men en riktigt bra film. Den
asociala, rebelliska Smilla Kaspersen (Julia Ormond) är en
grönländska numera bosatt i Köpenhamn. Hon är expert på is och
har mycket riktigt en känsla för snö; det här är en kvinna som
kan titta på ett snöigt fotspår och berätta om den som gjorde det
gillar vändstekta ägg. Typ.
Trots sin taggiga
inställning har hon blivit vän med den grönländske pojken Esajas
(Clipper Miano) och när hon en dag kommer hem och ser honom död på
trottoaren accepterar hon inte den officiella historien, som hävdar
att pojken lekte på taket och föll ner. En ren olycka. Smilla
tittar på fotspåren i snön, som berättar för henne att Esajas
sprang rakt mot kanten som om han vore jagad. Dessutom vet hon att
pojken var höjdrädd; varför skulle han leka på taket?
Nu blir Fröken Smillas
känsla för snö en spännande sorts deckare, där Smilla förvandlas
till privatdetektiv som följer spår, noterar ledtrådar och förhör
människor som kanske vet mer än de berättar. Hennes namnlöse
granne (Gabriel Byrne), som också var vän med Esajas, hänger
ständigt efter. Kanske vill han genuint ta reda på vad som hände
med pojken, kanske vill han bara ligga med Smilla, och kanske finns
det mer att veta om honom.
Smilla hittar och
försöker få hjälp från pojkens obducent Lagermann (Jim
Broadbent), den kaustiske professor Loyen (Tom Wilkinson), en
pensionerad sekreterare från företaget där pojkens döde far
arbetade (Vanessa Redgrave). Den vithårige doktor Tork (Richard
Harris) har något med saken att göra och kanske även
mellanhavanden med Byrnes karaktär. Om du inte märkt det själv än:
ja, den här filmen har en ganska fantastisk rollista. Det får mig
att undra varför de inte hittade en grönländska att spela Smilla;
de andra grönlänningarna i filmen ser ut som grönlänningar medan
Julia Ormonds nuna inte är mer grönländsk än min.
Filmen bygger effektivt
upp sin stämning och lyckas göra den bitska Smilla till någon vi
känner med i stället för att avsky. När hon rör sig på okända
områden och gömmer sig där farliga män smyger omkring håller vi
andan. Tillsammans med Smilla reder vi ut trådarna och blottar bit
för bit av mysteriet, vilket - som fallet alltid är med skickligt
byggda mysterier - gör historien mer intressant i stället för
mindre.
Det slutliga avslöjandet,
som jag naturligtvis inte ska beröra närmare, har kallats
orealistiskt, otroligt, bisarrt och direkt filmförstörande. Medan
jag inte räknar med att läsa något liknande i DN någon gång på den här
sidan nästa millennieskifte så är det inte värre än att filmen
överlever det. Mer än så, faktiskt. Den lyfts av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar