Radio Flyer (1992) - 6/6 (SPOILERS)

Detta är en märklig film. Större delen av dess löptid hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den, mycket därför att den kastade sig från ytterlighet till ytterlighet. Den försökte vara en historia om barndomens oskuldsfulla magi samtidigt som den behandlade det nattsvarta ämnet barnmisshandel. Jag fick inte ihop det och kunde inte få ihop det förrän filmen var över, och då visste jag exakt vad jag tyckte om den och varför. Slutet träffade mig i pannan som en slägga.

Jag blev förvånad när jag läste recensioner och artiklar om den. Jag tyckte att det bara fanns en tolkning, och den var uppenbar. Det visade sig att det bara var jag som tyckte det. Min tolkning sågs som en alternativ möjlighet och den allmänna uppfattningen verkade vara "så kan det vara men det räddar inte filmen". Därför kan jag inte recensera den utan att i detalj diskutera slutet. Det färgar hela filmen och är avgörande för vad man tar med sig därifrån. Så om du missade SPOILERS i titeln, här kommer en varning till: se filmen innan du läser vidare.

Mike (Tom Hanks) är på en flygplats landningsbana - oklart vad han gör där - med sina söner när de börjar bråka om ett brutet löfte. Det får Mike att berätta en historia om sin lillebror Bobby, nu när hans söner är stora nog att förstå den.

Det börjar med att Mikes (nu en tioårig Elijah Wood) och Bobbys (Joseph Mazzello) mor Mary (Lorraine Bracco) blir lämnad av deras far och bestämmer sig för att flytta sin lilla familj tvärsöver landet. Hon packar in sina söner och schäfern Shane i bilen och gör en roadtrip vars längd räknas i burkar jordnötssmör.

Väl framme slår de sig ner i ett fint litet område. De lokala ungarna gillar inte Mike och Bobby eftersom de är utbölingar, men de klarar sig genom att ha Shane som livvakt. Värre blir det när det dyker upp ett hot som Shane inte kan skydda dem mot: mammans nye man, som vill kallas The King (Adam Baldwin). I början är allt fint men det visar sig att The King inte är fullt så fluffig som mamman tror. Han dricker, och när han dricker blir han våldsam. Bara mot Bobby, aldrig mot Mike eller Mary. Bröderna svär en ed att aldrig avslöja detta för sin mamma. Hon är äntligen lycklig och det får inte fördärvas.

Nu följer den besynnerliga mittdel av filmen som gjorde mig så förvirrad. Pojkarna springer runt ute i skogen och leker och förundras över världens underverk. De lever i en halvpåhittad saga där de kan flyga, där legender vandrar mitt ibland oss, där Bobbys röda julklappsvagn av märket Radio Flyer är magisk, där det går att postorderbeställa en förtrollad dryck som skyddar mot monster.

De verkar inte se någon skillnad på sagornas monster och det mycket verkliga monster som gör Bobbys liv till ett helvete. För så fort kvällen kommer och de måste gå hem så finns risken att The King blir som tokig igen, hur försiktiga de än är för att undvika det. Och de kan inte säga något till mamma, de kan inte säga något till den snälle polisen Jim Daugherty (John Heard). De måste hålla det hemligt.

Mike och Bobby kläcker till slut en plan som de inte berättar för publiken, i alla fall inte i dess helhet. Det var bland annat det som fick filmens sista del att fungera så bra för mig; det kunde inte rimligen vara det jag trodde att det var för hur skulle filmen då sluta? Men jag förstod inte vad det annars skulle vara. Och visst var det precis vad jag trodde: de bygger om sin Radio Flyer-vagn till en flygmaskin som Bobby ska använda för att flyga därifrån och komma undan The King för alltid.

När slutet närmade sig satt jag - ursäkta klichén - som på nålar. Hur kunde detta rimligen sluta? Filmen hade hittills, bortsett från någon enstaka fantasisekvens, varit blodigt realistisk. Så när Bobby rullade sitt hemmabygge nerför kullen för att starta kunde jag inte se hur det skulle kunna sluta i något annat än olycka. Men vad är det för slut på en film? Å andra sidan, hur skulle han kunna lyfta i sin improviserade mackapär, hopbyggd av två småpojkar? Fanns det något annat slut som inte var fullständigt antiklimaktiskt?

Flygmaskinen fungerar, Bobby lyfter och flyger iväg, The King grips av polisen, och Mike växer upp och blir Tom Hanks som avslutar berättelsen för sina barn och säger "History is in the mind of the teller". Han påstår att han fick vykort från Bobby från alla möjliga ställen i världen; hans lillebror blev en globetrotter.

Och tydligen tolkar de flesta detta bokstavligt. För att citera Roger Ebert:

I was so appalled, watching this kid hurtling down the hill in his pathetic contraption, that I didn't know which ending would be worse. If he fell to his death, that would be unthinkable, but if he soared up to the moon, it would be unforgiveable - because you can't escape from child abuse in little red wagons, and even the people who made this picture should have been ashamed to suggest otherwise.

Men det är ju just poängen. Man kan inte, men barn kan tänkas tro att man kan. Så vad drar vi för slutsats när vi ser det omöjliga? Att det inte hände. Och det är så mycket som är omöjligt med det här slutet. Inte ett ord är sant från det ögonblick då Mike och Bobby lämnar huset med sin Radio Flyer, och kanske ännu längre tillbaka. Till att börja med är det förstås omöjligt att två småpojkar bygger ihop en fungerande flygmaskin. Men allt det andra?

På vägen till kullen stöter de på Fisher (Robert Munic), den lokale legend som en gång hoppade från samma kulle med sin cykel. Nu är han vuxen, och med en enda blick på deras apparat förstår han vad de tänker göra. Försöker han stoppa detta självmordsförsök? Nej då, han ger dem råd om hur man ska lyckas starta därifrån... med en flygmaskin, något han själv aldrig gjort.

När Bobby lyft och polisman Daugherty anländer hittar han en blödande The King liggande på marken och sätter genast handbojor på honom. Varför? Han har inte sett mannen göra något brottsligt, han har bara sett honom ligga skadad på marken. Om något så vore den rimliga slutsatsen att han försökte stoppa sina styvsöner från att göra något väldigt farligt.

Och när vi är tillbaka hos Tom Hanks och hans söner frågar en av dem om det var så familjen fick sin sköldpadda Samson, ett djur som Mike och Bobby hittade på tomten när de flyttade in. Den vuxne Mike tvekar lite och säger sen att det var exakt så de fick Samson. Det är bara det att Samson var ombord på Radio Flyern när den lyfte. Samson försvann med Bobby.

Jag kan inte se allt detta och dra slutsatsen att Fisher är ett bisarrskallat wunderkind, att det är kriminellt att ligga på marken och blöda, och att Mike och Bobby byggde ett flygplan i ett skjul av delar de samlade ihop. Framför allt kan jag aldrig dra slutsatsen att flygplanet fungerade och att Bobby växte upp som världsresenär. Denne åttaårige pojke som inte klarade sig utan sin storebror.

Så vad hände egentligen? Jag var först helt säker: Bobby dog. Han försökte verkligen komma undan i sin magiska flygmaskin, men det gick förstås inte. Han hoppade utför rampen, kraschade och dog. Mike hittade på historien om hur han kom undan. Kanske för att skydda sig själv, kanske bara för att ha något att berätta för sina söner. Tror han på den själv? Kanske, men med tanke på hur Hanks levererar repliken om Samson tror jag inte det. Han vet att han ljuger.

Det är fortfarande min tolkning. Det finns en annan som hävdar att Bobby aldrig fanns utan bara var ett sätt för Mike att distansera sig från misshandeln. Det är faktiskt märkligt att The King aldrig ger sig på Mike utan bara Bobby. I en halvfantasi-halvdröm undrar Mike samma sak och får svaret att det är för att Bobby inte kan kämpa emot, men vad kan Mike göra mot The King? Det går inte ihop.

Regissören Richard Donner säger att det inte finns någon dold mening med slutet utan det han visar oss är precis det som händer. Jag vill inte tala illa om mannen som gav oss Goonies, men där trodde jag att han helt enkelt inte förstått manuset han filmade. Tills jag läste att dess författare är av samma åsikt. Bobby flög verkligen iväg.

Jag bestämmer mig medvetet för att strunta i det. Med min tolkning är Radio Flyer en underbar och ljuvligt okonventionell film som fascinerade mig både på det konstnärliga planet och genom själva sin berättelse. Slutet var en smäll som fick mig att skaka stumt och till slut få ur mig orden att det här var något av det hemskaste jag någonsin sett. Det var kanske inte med flit, men det fungerar ändå. Mycket, mycket bättre än att hävda att man faktiskt kan flyga ifrån sin onde styvfar i ett hemmabygge.