Tre solar (2004) - 2/6

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den inte är lika dålig som sitt rykte. Den kallas kalkon och en av Sveriges sämsta filmer, och så illa är det verkligen inte. Men den är inte bra. Gud nej, den är inte bra. Faktum är att det ibland känns som om den anstränger sig för att inte vara bra.

Den utspelar sig på medeltiden. Hanna (Lena Endre) har i fyra år levt ensam med sina två barn då hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) har varit ute på korståg. Just som hon håller på att ge upp hoppet får hon bud om att Ulf är på väg hem och då ger hon sig genast av för att möta honom. Hon ska stå på stranden och ta emot honom precis som hon stod på stranden när han gav sig av fyra år tidigare.

Svärfadern Olof (Sven-Bertil Taube) envisas - trots att Hanna är en badassbrud med pilbåge - med att skicka med två ynglingar som skydd och hjälp. De är inte till mycken nytta; hon hinner knappt komma iväg förrän det dyker upp en mystisk mörk dimma, ett gäng oförklarade vandrare, och sen är pojkarna försvunna och utan mankemang borta ur berättelsen. Hanna tar det hela med sådan ro att man skulle kunna tro att det var hennes plan hela tiden.

I stället lierar hon sig med vännen Joel (Kjell Bergqvist), som försöker begå självmord efter att ha förlorat såväl fru och barn till pesten. De stöter på en namnlös stum flicka (Natalie Minnevik) som de tar under sina vingar medan de vandrar genom ett pesthärjat land för att hitta Ulf.

Tre solar har inte vad man traditionellt skulle kalla för en handling. Det är snarare småbitar som ibland hör ihop och ibland inte, ibland har en funktion för berättelsen och ibland inte. Vi träffar på en fängslad barberare (Rolf Lassgård), en judisk konstnär (Rikard Wolff) och en stad som löst pestproblemet genom att stänga sina portar och be alla utanför att dra åt helvete, vilket verkar vara symptomatiskt.

Och allt är så genomträngande hopplöst dystert. Den som inte dör i pest vill förmodligen dö och den som till äventyrs inte vill dö kommer definitivt att göra det, troligen på något obehagligt sätt. Det finns inget mål - vi förstår långt innan Hanna gör det att det här inte kommer att sluta väl - och naturligtvis serveras vi ett slut som omintetgör den film vi nyss sett.

Tänk om vi kunde ha fått se de här skådespelarna, med de här dräkterna och de här kulisserna, i en sammanhängande historia som hade ett syfte. Denna glider liksom bara iväg och slutar och vi undrar vad det var tänkt vi skulle ta med oss. Att det mänskliga livet är fundamentalt tomt och meningslöst och vi har inget annat val än att hänga i?