The Good Son är en av de
bättre "creepy child"-skräckfilmerna jag sett. Den är
inte i klass med till exempel The Orphan, men den befinner sig i
närheten och utmärker sig genom att vara obehagligt realistisk. Det
här känns som något som skulle kunna hända, och filmen tvingar
mig att tänka igenom vad jag skulle göra om det hände mig? Skulle
jag göra som mamman gör i det överraskande, originella slutet? Hur
skulle resten av livet te sig?
Tolvårige Mark Evans
(Elijah Wood) förlorar sin mor (Ashley Crow) och hans far (David
Morse) reser till Japan för en sista affärsresa som ska göra att
han aldrig behöver lämna sin son igen. Under tiden ska Mark bo hos
släktingar, sin farbror Wallace (Daniel Hugh Kelly) och hans fru
Susan (Wendy Crewson) och deras två barn Henry (Macaulay Culkin) och
Connie (Quinn Kay Culkin). I huset finns också minnet av lillebror
Richard, som dog liten.
Henry är en trevlig
pojke men det är något fel på honom och det är bara Mark som kan
se det. Inför Mark tar Henry av sig masken och visar sitt rätta
jag. Han är en sociopat som döljer det för alla, utom för Mark.
Han vet att Mark inte kan göra något ändå. Henrys föräldrar
kommer aldrig att tro honom, och Henry kommer med strategiska hot för
att hålla Mark hjälplös.
Till att börja med är
Henry bara obehaglig, men han blir snart farlig. Han tycker om döden,
han tycker om att orsaka den, och Mark börjar frukta för sina näras
liv. Han befinner sig i en mardröm, den ende som vet hotet som lurar
på dem alla.
The Good Son är en
riktig uppvisning av de två minderåriga huvudrollsinnehavarna. Att
Elijah Wood var bra redan som liten visste jag om, men detta är med
god marginal Macaulay Culkins bästa rollprestation. Kanske fungerar
det av samma anledning som Hayden Christensen var rätt val att spela
Stephen Glass; Henry låtsas vara mänsklig och även när han kör
sin snäll-pojke-grej märks det att det inte är på riktigt. När
han släpper masken är han i stället en halvrobot, en varelse vars
enda mål i livet är att tillfredsställa sig själv. Han verkar
förstå att andra har känslor och han tycker om att manipulera dem,
men han bryr sig inte om dem.
Bortsett från Wood och
Culkin är filmens främsta tillgång dess smidiga, intelligenta
manus som långsamt bygger upp en frånstötande stämning. Mark
befinner sig i helvetet, han lider av Cassandrasyndromet, han vet
något och ingen kommer att tro honom. Han blir allt mer förtvivlad
och vi lider med honom varenda ögonblick.
Det allra bästa i The
Good Son är dock slutet. Alltför ofta längtar man efter ett slut
som detta men väldigt sällan vågar filmer leverera det. The Good
Son slutar ärligt, knivskarpt, och smärtsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar