Oscar Diggs (James Franco) är trollkonstnär på ett kringresande tivoli under 1900-talets första år. Han kallar sig "Oz the Great and Powerful" och det vi får se av hans föreställning är faktiskt imponerande, bortsett från att han envisas med att använda blåsta bimbos som assistenter. Han har andra planer för dem och hans vanor på det området gör att han jagas av den svartsjuke starke-mannen Vlad (Tim Holmes) och han blir tvungen att fly i luftballong. Han stöter på en tornado och innan han vet ordet av befinner han sig i det magiska landet Oz, tjugofem år innan Dorothy anländer i den kända historien.
Där stöter han på tre häxor (Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams); en god, en ond och en som går från det ena till det andra under filmens gång. Den förre kungen av Oz mördades men innan dess kom han med en profetia om en stor trollkarl som bar landets namn och skulle störta den onda häxan och återta tronen. Efter att ha sett palatset, tronen, spiran och framför allt en skattkammare i bästa Joakim von Anka-stil bestämmer sig Oz för att försöka uppfylla profetian. Tillsammans med den bevingade apan Finley (Zach Braffs röst), som är den ende som vet hemligheten att han egentligen inte är någon trollkarl, ger han sig av för att stjäla den onda häxans trollspö och därmed besegra henne.
Det här är inte en film man ser för historiens skull. Handlingen är högst funktionell och en ursäkt för den verkliga attraktionen: specialeffekterna, världen, varelserna. Hela Oz ser overkligt ut, som en saga given liv, och filmen bjuder oss på fantastiska visioner. Levande porslinsdockor, bevingade babianer, magisk rök, bitska älvor, mångfärgade hästar, bakgrundspanoramor som liknar en blandning av verklighet och tavla. Det är en vacker resa, fylld av referenser både till L. Frank Baums böcker och till den legendariska filmen från 1939.
Effekterna når sin kulmen under slutstriden - om man nu kan kalla den det - som är en briljant utförd, sprudlande scen där regissören Sam Raimi och hans stab av specialeffektexperter bygger upp och exekverar ett spektakel, nästan lika imponerande för oss som för folkmassorna som samlats på stora torget i Smaragdstaden.
Tyvärr kan vi inte tillbringa hela tiden på resa genom det vackra, innovativa Oz. Det måste finnas en handling också, och den håller inte måttet. De scener som inte visar fantastiska syner utan bara för handlingen framåt är rätt tråkiga och man vill bara att de ska vara över så att vi kan få se mer färgglada underverk. Dessutom tappar Mila Kunis all skådespelartalang halvvägs igenom filmen; i rättvisans namn ska det sägas att det är samtidigt som hennes roll blir betydligt svårare att spela utan att sjunka ner i parodi.
Oz the Great and Powerful är sevärd för världens skull och för den härliga slutstriden där trolleri ställs mot magi. Mer än så ska man inte vänta sig av den.
Där stöter han på tre häxor (Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams); en god, en ond och en som går från det ena till det andra under filmens gång. Den förre kungen av Oz mördades men innan dess kom han med en profetia om en stor trollkarl som bar landets namn och skulle störta den onda häxan och återta tronen. Efter att ha sett palatset, tronen, spiran och framför allt en skattkammare i bästa Joakim von Anka-stil bestämmer sig Oz för att försöka uppfylla profetian. Tillsammans med den bevingade apan Finley (Zach Braffs röst), som är den ende som vet hemligheten att han egentligen inte är någon trollkarl, ger han sig av för att stjäla den onda häxans trollspö och därmed besegra henne.
Det här är inte en film man ser för historiens skull. Handlingen är högst funktionell och en ursäkt för den verkliga attraktionen: specialeffekterna, världen, varelserna. Hela Oz ser overkligt ut, som en saga given liv, och filmen bjuder oss på fantastiska visioner. Levande porslinsdockor, bevingade babianer, magisk rök, bitska älvor, mångfärgade hästar, bakgrundspanoramor som liknar en blandning av verklighet och tavla. Det är en vacker resa, fylld av referenser både till L. Frank Baums böcker och till den legendariska filmen från 1939.
Effekterna når sin kulmen under slutstriden - om man nu kan kalla den det - som är en briljant utförd, sprudlande scen där regissören Sam Raimi och hans stab av specialeffektexperter bygger upp och exekverar ett spektakel, nästan lika imponerande för oss som för folkmassorna som samlats på stora torget i Smaragdstaden.
Tyvärr kan vi inte tillbringa hela tiden på resa genom det vackra, innovativa Oz. Det måste finnas en handling också, och den håller inte måttet. De scener som inte visar fantastiska syner utan bara för handlingen framåt är rätt tråkiga och man vill bara att de ska vara över så att vi kan få se mer färgglada underverk. Dessutom tappar Mila Kunis all skådespelartalang halvvägs igenom filmen; i rättvisans namn ska det sägas att det är samtidigt som hennes roll blir betydligt svårare att spela utan att sjunka ner i parodi.
Oz the Great and Powerful är sevärd för världens skull och för den härliga slutstriden där trolleri ställs mot magi. Mer än så ska man inte vänta sig av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar