Nighthawks (1981) - 4/6

Ibland råkar en av de här åttiotalsactionfilmerna bli helt okej. Bland alla pistoler, hårda killar, klichéiga toughguyrepliker och invecklade actionscener med psykopatiska skurkar råkar något riktigt underhållande skapas. Nighthawks är en sådan film och den balanserar på gränsen mellan hygglig och löjlig, men den landar på rätt sida.

Mycket av det är tack vare Rutger Hauer, denne besynnerligt briljante man. Hans karriär började när han spelade titelrollen i det holländska medeltidsdramat Floris, på den tiden när det var svårt att få vettiga skådespelare till TV eftersom mediet ansågs lågtstående. Hauer rekommenderades till regissören Paul Verhoeven med vitsorden att han kanske inte var en särskilt bra skådespelare, men han gjorde precis vad som helst. Det har han fortsatt med och med sitt stålansikte och taggtrådsröst har han karvat ut sig en nisch. Ofta är det svårt att tänka sig någon annan i hans roller, och han har till och med hunnit med en och annan riktigt bra film - Sin City, Blade Runner, Batman Begins.

I sin amerikanska debut spelar han terroristen Wulfgar (tyvärr ett alias; han hade inte sån tur att få det namnet från sina föräldrar), ett riktigt psykokräk som sprider skräck med bomber och inte bryr sig om vem som kommer i vägen. Den senare egenskapen har gett honom pengaproblem då hans finansiär Mercer inte gillar att barn dödas. Efter några missöden i Europa opererar han om sitt utseende, mördar kirurgen, och flyr till New York City.

Där jobbar de hårda snutarna Deke DaSilva (Sylvester Stallone) och Matthew Fox (Billy Dee Williams). Vi träffar dem när DaSilva är utklädd till kvinna för att locka till sig illgärningsmän, något som inte låter helt och hållet legalt, men de flyttas från den tjänsten till en speciell antiterroristenhet under den brittiske experten Peter Hartman (Nigel Davenport). Givetvis är de subversiva och bråkiga; de är ju poliser i en åttiotalsactionfilm. Men de är också de bästa eleverna där och har särskilda meriter och skills och så vidare. De är ju huvudpersoner i en åttiotalsactionfilm.

Detta utmynnar i en duell mellan DaSilva och Wulfgar som blir allt personligare. Deras fejd ger upphov till några riktigt bra actionscener och ett genuint välgjort slut som knyter ihop alltihop och vi kan luta oss tillbaka, nöjda med att de goda vann. Spoiler alert.