Casablanca (1942) - 6/6

Jag avslutar mitt årslånga filmprojekt med den film som jag, om jag tvingades välja med en pistol mot skallen, skulle utse till min favoritfilm någonsin: Casablanca. Det är inte ett särskilt originellt val, även om jag antar att The Godfather och Citizen Kane är ännu vanligare titlar i sammanhanget. Men jag har inte mycket till val. Casablanca är en film som jag älskade första gången jag såg den och vid det här laget har jag sett den över trettio gånger och varje gång tror jag att den omöjligt kan vara så bra som jag minns och varje gång är den bättre än den föregående.

Det tog mig säkert tjugofem genomtittningar innan jag förstod vilken replik som är filmens allra bästa och hur bra den faktiskt är. "He's just a lucky guy." Jag kan inte tänka på den utan att ögonen tåras. En film som bara blir bättre och mer känslomässigt effektiv är en fantastisk film, trots de fel den faktiskt, rent objektivt, har. Casablanca är ingen perfekt film men dess bra sidor är så bra att felen bleknar till irrelevans.

Handlingen är mindre viktig än karaktärerna men det går inte att känna med de senare utan att förstå den förra. Filmen utspelar sig under brinnande andra världskrig, som pågick medan den gjordes och släpptes. Faktum är att den skyndades ut för att dra nytta av att de allierade invaderat Nordafrika i november 1942, inte ens tre veckor före Casablancas urpremiär.

En berättarröst informerar oss om att det krigshärjade Europa producerar desperata flyktingar som vill fly över Atlanten till Amerika. Det oockuperade och neutrala Portugal är bästa avgångsplatsen för resan västerut, men det är inte lätt att ta sig dit. En väg går via Nordafrika och Casablanca i Marocko, men för att lämna Casablanca måste man ha avresevisum och då måste man ha pengar, makt eller tur. Så Europas vilsna massor samlas i Casablanca, där de väntar, och väntar, och väntar.

De tidiga scenerna gör ett fantastiskt jobb med att i korta, ekonomiska scener presentera Casablanca och dess befolkning. Staden lyder under Vichyregimen och den franska polisen jagar brottslingar och subversiva. I Casablanca samlas frihetskämpar, ficktjuvar, bedragare, spioner och de desperata som säljer allt de har för chansen att få ett utresevisum. Vi ser en ung kvinna sälja ett smycke för mycket mindre än hon hoppades; enligt köparen är marknaden översvämmad med diamanter. I Casablanca försöker alla sälja sina släktklenoder.

Planet till Lissabon passerar och hela Casablanca stannar upp för att titta på det med hoppfulla blickar. Vägen till friheten. I morgon kanske det är vår tur.

Under dessa scener får vi också träffa den förste av filmens viktiga karaktärer: den lokale polischefen Louis Renault (Claude Rains). Han har en pragmatisk attityd till sitt jobb - hans respons när tyska kurirer mördas är att "round up twice the usual number of suspects" - och är en av de mest egoistiska karaktärer som någonsin synts på film. Han har inga ideal: "I blow with the wind", erkänner han utan omsvep. "Right now the wind happens to be blowing from Vichy."

Till synes utan skrupler eller moral utnyttjar han sin ställning för att få pengar och för att få unga kvinnor i säng. Att han alltid håller sina löften - aldrig har han legat med en kvinna utan att hon fått ett utresevisum efteråt - beror mindre på hederskänsla än på sinne för upplyst självintresse. Han vet att när nästa kvinna frågar om Renault brukar hålla sina löften får hon svaret ja.

Renault är en besynnerligt intagande karaktär, vilket beror dels på den kvicka dialog han förses med och dels på Claude Rains, som spelar honom som en spjuver och en kanalje. Men filmen gör mycket klart att han är en råtta, och varken mer eller mindre. En fånge dör i hans förvar, och han berättar helt lugnt att han ännu inte har bestämt sig för om fången begick självmord eller sköts under flyktförsök. När en av hans poliser informerar honom om "another visa problem" rättar han till kragen och säger "show her in". Renault är ett kräk, men Rains gör honom till någon vi trots det tycker om att se.

Sen följer vår första titt på Rick Blaine som äger Casablancas populäraste café. Vi hör först talas om honom när Renault informerar den besökande major Strasser (Konrad Veidt) om att de ska gripa en brottsling den kvällen på Rick's, eftersom "everybody comes to Rick's". Vi får veta att han aldrig dricker med kunder och Amsterdams näst störste bankir får finna sig i att detta även gäller honom. Vi ser hans signatur innan vi ser honom själv, men så vänds kameran och det är Humphrey Bogart.

På den tiden var han en av världens största filmstjärnor, till att börja med känd för att spela gangstrar. Med rollerna i High Sierra och The Maltese Falcon hade han etablerat sig som en seriös skådespelare och i och med Casablanca befästes hans status även om hans bästa roll skulle följa fem år senare i The Treasure of the Sierra Madre. Hans ansikte har inte samma effekt i dag, men det har mindre betydelse. Det är Rick som är intressant.

Rick är amerikan med ett förflutet dolt i skuggor. Hans motton är "I stick my neck out for nobody" och "I'm the only cause I'm interested in", men det finns människor som känner honom - Louis Renault är en av dem - och de hävdar envist att det finns något under hans cyniska skal. Hans pianist Sam (Dooley Wilson) uppvaktas av rivalen Ferrari (Sydney Greenstreet) men lämnar inte Rick ens för dubbla lönen, och resten av Ricks personal verkar också hysa varma känslor för honom trots att han aldrig visar några själv.

Rick och Louis Renault verkar till och med dela ett slags vänskap, även om den kanske mest baseras på att de av praktiska skäl måste hålla sig väl med varandra. Renault är nyfiken på Ricks bakgrund och varför han kom till Casablanca, men Rick svarar cyniskt och lakoniskt.

Två tyska kurier har hittats mördade i öknen och de bar med sig lejdbrev signerade av general Weygand, och om ett utresevisum är värdefullt i Casablanca så är lejdbrev ovärderliga. De kan inte ifrågasättas; vem som helst kan fylla i sitt namn och lämna Casablanca med destination Lissabon. Lejdbreven är den MacGuffin som håller Casablanca igång och liksom de flesta MacGuffins är de gravt defekta. Naturligtvis kan inte en efterlyst flykting bara knalla ombord på planet för att han har ett lejdbrev i handen, särskilt inte när sådana lejdbrev nyss stulits av en mördare. Det är tur att resten av Casablanca fungerar bra nog för att väga upp den bristen.

Lejdbreven visar sig finnas hos en viss Ugarte (Peter Lorre), en fixare vars vanliga syssla är att ordna utresevisum för hälften av Renaults pris. Hans förhållande till Rick påminner om Ricks och Renaults; en sorts oförklarlig vänskap. Ugarte är övertygad om att Rick föraktar honom - Ricks inställning är "if I gave you any thought I probably would" - men det blir ändå Rick som Ugarte går till för att förvara breven tills han kan sälja dem. Och Rick gör det. Han tar risken för Ugartes skull. Varför? För att han faktiskt inte är den cyniske man han försöker framstå som. Det här är vår första glimt av hans sanna jag.

Renault är Ugarte på spåren och griper honom inne på Rick's. Ugarte tigger Rick om hjälp men Rick har ingen att ge, och Ugarte förs bort. Plötsligt sitter Rick på de ovärderliga lejdbreven, vilket många misstänker men ingen säkert vet. Han har ett samtal med Renault, Strasser och den tyske officeren Heinz (Richard Ryen), ett samtal som rör sig kring politik och kriget och Ricks bakgrund. Samtalet håller sig artigt och vänligt, men det är skarpa undertoner som rör sig bakom orden. De här människorna tycker inte om varandra, men här och nu måste de följa etiketten.

Nu anländer Viktor Laszlo (Paul Henreid) tillsammans med en vacker kvinna. Vi har redan hört talas om frihetskämpen Viktor Laszlo, en tjeck som lyckats rymma från ett koncentrationsläger och sedan jagats av nazisterna tvärsöver Europa, men vem är kvinnan bredvid honom? Och varför reagerar Sam när de kommer in och följer paret med blicken? Han ser oroad ut.

Viktor Laszlo är en ängel, en modig motståndskämpe, och en fullständigt osjälvisk varelse. Han finns i filmen för att spegla de andra karaktärernas resa från omoral till att kanske kunna aspirera på att en dag bli en Viktor Laszlo. Som de flesta perfekta karaktärer är han tämligen ointressant. Henreid själv ogillade karaktären och det faktum att den ledde till att han typecastades som stel och platt.

Om man inte kan kritisera personen Laszlo är det desto lättare att kritisera karaktären Laszlo, men han är essentiell för Casablanca. Filmen behöver en odiskutabelt ädel person, någon vars blotta existens och flitiga arbete är så viktigt att allt annat kan sättas åt sidan. På sätt och vis är han lika mycket av en MacGuffin som lejdbreven.

Det är hans följeslagare som är den intressanta av de två. Hon är Ilsa Lund, spelas av Ingrid Bergman, och vet saker som Laszlo inte anar. Till exempel känner hon igen Sam och av deras samtal blir det snabbt uppenbart att hon känner Rick också. Hon vill träffa honom, men Sam vädjar åt henne att låta bli. "You're bad luck to him." Hon ger sig inte utan ber honom spela en viss låt. Han vet vilken. Även om ingen säger "play it again, Sam" så spelar han den: As Time Goes By.

Musiken gör Rick ursinnig. Han sa åt Sam att aldrig spela... och där sitter hon, deras ögon möts, och vi förstår vad som finns i deras förflutna. De talar. Laszlo ansluter sig. De två männen konverserar artigt och rentav varmt. "We all try, you succeed", säger Rick beundrande till mannen som nu är tillsammans med hans älskade.

De här scenerna fungerar mycket bättre andra gången man ser Casablanca, när vi vet vad som faktiskt hände mellan Ilsa och Rick. Filmen verkar faktiskt designad att ses flera gånger, fylld som den är av små detaljer som man missar första gången men som blir uppenbar när man vet vad som väntar. Den känslomässiga kraften ökar ju mer man vet, snarare än tvärtom. Första gången är de här människorna bara människor som vi inte vet mycket om. Senare blir de så mycket mer.

Det är situationen i vilken Casablanca utspelar sig. Politik, fara och kärlek möts i en komplex situation, briljant uppmålad av beskrivande scener och en perfekt tillrättalagd stämning. Varenda scen är konstfärdigt ihopsatt och ändå dyker favoritscen efter favoritscen upp i huvudet när jag nu försöker sammanfatta min kärlek till den här filmen.

När tyskarna sjunger den franskfientliga, tyskpatriotiska Die Wacht am Rhein och Laszlo får orkestern och folkmassan att tysta dem med La Marseillaise, den scen som gör att vi förstår Ilsas känslor för Laszlo. När det unga bulgariska paret försöker få ihop pengar till utresevisa. Ilsas korta samtal med major Strasser där hon med sitt "we all know what German guarantees have been worth in the past" belyser både sin egen smärta och den egentliga orsaken till att kloka män som Rick och Renault håller sitt ord.

Casablanca beskrivs kanske bäst som en tursam olycka. Ingen av de inblandade trodde att de höll på med ett mästerverk som någon sjuttio år senare skulle utnämna till den bästa film hen någonsin sett. De skyndade sig igenom produktionen, med ett manus som byggde på en aldrig uppsatt pjäs. Det fanns nog mer slump och improvisation bakom Casablanca än jag egentligen vill tänka på. Så hur blev resultatet så fantastiskt?

Det rör sig om en sammankomst av många olika faktorer. Skådespelarna hittade perfekta melodier för sina roller. Trots att Casablanca består av en blandning av komedi, romantik, tragedi, spänning och drama finns det inte ett ögonblick när en roll i Casablanca spelas med minsta missljud. Aktörerna får oss att skratta, gråta och hoppas precis när vi ska. Det är en ynnest att se proffs som Humphrey Bogart och Claude Rains utöva sin konst mot varandra, där varje stavelse faller perfekt på plats.

Manuset har, objektivt sett, en stor brist i det att man nästan måste se filmen två gånger för att uppskatta den. Men hade Casablanca varit lika älskad om den hade varit mer konventionell? Är det inte just det faktum att den blir bättre varje gång som gör att den fortfarande hyllas i dag?

Karaktärerna är perfekt placerade där de hör hemma. Handlingen rör sig runt den helgonlike Viktor Laszlo men det är de andra som vi dras till, till och med den amoraliske Renault. Första gången vet vi inte vilket slut vi hoppas på - och skådespelarna själva visste inte förrän i sista ögonblicket hur filmen skulle sluta - men andra gången vet vi att det bara finns ett möjligt slut, det perfekta som är det enda som många minns från Casablanca. Det är ett fantastiskt slut, men bara kronan på ett redan underbart verk.

Framför allt tror jag att Casablancas storhet hittas i det odödliga temat - kärlek och uppoffring - och i att filmen presterar en perfekt balans mellan komedi, romantik, intriger och drama. Det är omöjligt att välja en enda favoritfilm - och ännu omöjligare att skriva en rättvisande recension av en sådan film - men om jag måste välja så är det därför jag väljer Casablanca.