Jag vet att det fanns en tid när Clint Eastwood var ung och ännu inte såg ut som om han hade tillbringat trettio år i en hagelstorm utan paraply, men redan i Il buono, il brutto, il cattivo hade hans hud börjat förvandlas till läder och någonstans mellan Dirty Harry och Heartbreak Ridge fullbordades processen. Vid det laget hade han också etablerat sig i ett specifikt fack som han inte bröt sig ur förrän The Bridges of Madison County, vilket för övrigt är en bidragande anledning till att jag aldrig sett den filmen. Eastwood som något annat än stenhård är som lila gräs. Det är bara inte riktigt riktigt.
I Heartbreak Ridge, som även regisserades av Eastwood, är det inte ett problem. I rollen som gamle sergeanten Thomas Highway är han en tuff, vindpiskad, snart pensionerad marinsoldat som efter ett krigiskt liv förflyttas tillbaka till sitt gamla förband. Den nye chefen (Everett McGill) är inte förtjust i honom - den moderna marinkåren är inte en plats för Koreakrigsreliker som Highway - och placerar honom som befäl över rekognoseringsförbandet. De visar sig bestå av latmaskar och halvhippies som slappat sig igenom sin tid i kåren och inte har någon stolthet eller militär heder.
Hans hårda träningsschema och obevekliga disciplin stångas med soldaternas slappa vanor och de försöker till och med bli av med honom genom att skicka den gigantiske delinkventen "Swede" Johanson (Peter Koch) på honom, men när den hälften så store Highway spöar upp honom och sen gör honom till marinsoldat i stället för att kalla på militärpolisen börjar rekognoseringsförbandet samla sig och skrapa ihop lite broderskap och stridsmoral.
Highway är, som många av Eastwoods karaktärer, en underhållande skapelse som vi aldrig i livet skulle vilja umgås med i verkligheten. Ingen skulle vilja bo granne med Gran Torinos Walt Kowalski, och vi skulle inte vilja vara ute och springa med den till synes outtröttlige Highway. Han joggar vidare med jämn hastighet tills hans soldater undrar om han tänker invadera North Carolina, snear och rusar förbi honom i samlad tropp. När de bränt ut sig och hämtar andan kommer han lugnt förbi i oförändrad hastighet och försvinner i fjärran.
En bihandling rör Highways förhållande till sin exfru Aggie (Marsha Mason), men den tråden verkar bara finnas där för att det fan måste finnas med en kvinna i filmen, för vart är världen annars på väg? Man kan tycka att marinkåren anno 1986 helt enkelt kunde ha innehållit en kvinnlig soldat eller två, men antagligen hade det krävt ett och annat sexistiskt utbrott från Highway - han är den typen av karaktär.
Ingen militärfilm med ett slappt förband som piskas i form av en stenhård officer är komplett utan ett avslutande elddop, och det kommer i form av den amerikanska invasionen av Grenada. Actionscenerna, både under träningen och på Grenada, är ständigt underhållande utan att vara överdrivna eller desorienterande. Två roliga händelser - när Highway under strid använder kreditkort och betaltelefon för att ringa in förstärkning och när förbandet avancerar bakom en bulldozer - har verklighetsbakgrund och den första var tydligen inspirationen till hela manuset.
Highway är en roll som Eastwood kan spela i sömnen, med förbundna ögon och händerna i fickorna. I Heartbreak Ridge känns det som om han inte lagt ner en enda gnutta ansträngning; det är så här han är till dagligdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar