Det är svårt för oss i dag att inse den kraft The Lost Weekend hade när den först kom 1945. Då var alkoholism - och även andra missbruk - något man sopade under mattan och höll tyst med. Alla drack lite, vissa drack mycket, en del drack väldigt väldigt mycket men det var en angelägenhet för dem själva och möjligen för den närmaste familjen. Man kunde tissla och tassla om det men verkligen inte prata om det öppet. Hur som helst kunde en riktig karl hantera spriten.
I The Lost Weekend behandlas alkoholism som det problem den är. Vi får se en suput, en vanlig man som sedan länge förlorat kontrollen över spriten. Hans liv kretsar kring den, vare sig han dricker just då eller inte. Han träffade sin flickvän på grund av spriten och på många sätt finns hon kvar på grund av spriten. Hans förhållande till sin bror färgas av spriten. Varje tanke han har rör spriten. När ska han få nästa sup? Hur ska han betala för den? Ska han bry sig om att dölja det? Hans liv är hans missbruk.
Alkoholisten är Don Birnam (Ray Milland), en misslyckad författare som när filmen börjar påstår sig ha varit spritfri i tio dagar. Han och hans bror Wick (Philip Terry) håller på att packa inför en helgsemester tillsammans. Hans flickvän Helen St. James (Jane Wyman) dyker upp för att säga hej då. Så fort Don är ensam plockar han fram en undangömd flaska och försöker få med den i packningen, men han upptäcks, ljuger sig ur situationen och tvingas se på när Wick tömmer flaskan i vasken.
Varken Wick eller Helen litar på Don. De har båda blivit brända, om och om igen. Wick har kastat sig på granat efter granat för sin brors skull. De vågar bara lämna honom ensam för att Wick är säker på att han tömt lägenheten på sprit, och för att Don inte har en dollar och inte en bartender i staden är beredd att ge honom mer kredit. Så fort Helen och Wick går inser vi att Don inte har en tanke på att sluta. Han letar igenom alla sina gömställen men Wick har varit där först. Till slut lurar han av städerskan hennes pengar och ger sig nöjt ut på stan för att handla sprit.
På sitt stamhak dricker han för mycket och lyckas inte ta sig tillbaka till lägenheten i tid. Wick har insett vad Don pysslar med och nu är hans kärlek slut. Han orkar inte mer. Han ger sig av på helgturen ensam och Don har bara Helen kvar i hela världen. Henne bryr han sig inte om. Han bryr sig bara om sin sprit.
Don tillbringar helgen med att omväxlande vara full och bakfull. När en bartender en tidig morgon frågar honom varför han ser så nere ut trots att han precis fått ett glas svarar han att det bara är njutning på kvällen, på morgonen är det medicin. "You can't cut it short. Get on the merry-go-round, you gotta ride it all the way. 'Round and 'round till that blasted music wears itself out and the thing dies down and clunks to a stop." Don berättar om hur söndagar är den värsta dagen, särskilt är man vaknar nio på morgonen och spritaffärerna är stängda och barerna inte öppnar förrän ett. Han fräser åt pantbutikerna som har stängt så att han inte kan få pengar till sprit.
Don sjunker djupare och djupare. Det är en deprimerande historia att betrakta, en smärtsamt realistisk och ärlig berättelse om Dons liv, ett liv där allt försvunnit utom spriten. Flaskan är det enda han lever för och det enda han kan se sig någonsin leva för. Något måste hända. Han måste bli fri eller dö, och han kan inte bli fri.
The Lost Weekend vann fyra Oscars, bland annat för bästa film och för Millands prestation som Don Birnam. Båda var välförtjänta även om vi aldrig kan se filmen som den sågs 1945. I dag har vi sett för många berättelser om män som Don Birnam och missbrukets realiteter är välkända även för dem som aldrig tagit en återställare. Men The Lost Weekend var bland de första, den tog en risk, och tack vare Milland och Wyman och regissören Billy Wilder blev den en film som fortfarande sjuttio år senare fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar