Timecops början hör hemma i en betydligt bättre film. Den filmen hade inte heller varit något mästerverk, men den hade varit ett fint stycke underhållning som jag gärna hade sett om när den dök upp på TV.
Inledningsscenen utspelar sig på 1860-talet. En grupp sydstatssoldater transporterar guld när en man plötsligt står i vägen. Han påstår sig vara en vän till konfederationen men kräver också att de överlämnar guldet till honom, guld som han inte borde känna till att de har. När de försvarar sig drar han fram två maskinpistoler med lasersikten och mejar ner dem.
Mannen är en tidsresande brottsling och det är när han åkt tillbaka till sin nutid (1994) och försöker sälja sydstatsguldet som Time Enforcement Commission (TEC) bildas för att bekämpa tidsresebrott. Den unge senatorn Aaron McComb (Ron Silver; som brukligt är för skurkar i dåliga filmer är han det mest underhållande i Timecop) blir ansvarig och den snabbsparkande polisen Max Walker (Jean-Claude van Damme som ibland råkar vara med i hyggliga filmer men aldrig bidrar till att de blir hyggliga) blir TEC-agent.
Samma kväll drar sig Walker tillbaka till det gigantiska och bisarra kråkslott han delar med sin fru Melissa (Mia Sara). Inkräktare bryter sig in, Walker slåss, men Melissa dör. Resten av filmen tillbringar Walker med att bittra över att han inte får lov att använda tidsreseteknologin till att åka tillbaka och rädda henne.
Filmen gör ett hopp till 2004, och nu är Walker gammal i gården som tidsresande agent. Vi får ett smakprov av diverse tidsresebrott: att åka tillbaka till 1929 och blanka loss före kraschen, att köpa upp den obebyggda mark som en dag kommer att bli Beverly Hills. Det riktiga problemet är dock senator McCombs konspirationsmakeri; han använder tidsmaskiner för att samla pengar till sin presidentkampanj. Walker måste givetvis stoppa honom och givetvis rädda Melissa under tiden utan att någonsin bryta mot sina principer.
Timecop är en genomgående korkad film. Dess tidsreseversion går inte ihop; vi får aldrig veta hur någon vet att de är i den verkliga nutiden eller en som är förändrad och ändå vilar TEC:s auktoritet på just det faktum att de skyddar originaltidslinjen. Det påstås att om två versioner av samma person rör vid varandra upplöses de eftersom samma materia inte kan befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt och jag känner hur jag blev lite dummare bara av att skriva ner den meningen.
Det här är inte van Dammes sämsta film, däremot kanske hans dummaste. Den använder tidsresor, denna enormt invecklade hypotes, som en enkel MacGuffin och bryr sig inte om att fundera över vad det innebär. Den tar helt enkelt en bra idé och betraktar den som en ursäkt för van Damme att sparka röv. Vilket han, trots allt, är bra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar