I framtiden är böcker förbjudna på grund av de subversiva känslor och tankar de inspirerar. Brandkåren sysslar inte längre med att släcka bränder - alla hus är brandsäkra - utan med att leta reda på och bränna upp böcker. De flesta människor har inget intresse av att läsa; de är nöjda med de gigantiska TV-apparater som ständigt matar ut lätt underhållning och ibland låter tittarna själva delta. Vi får se det hända Linda Montag (Julie Christie); ibland stannar TV-programmet upp och någon av karaktärerna frågar henne vad hon tycker. Programmet fortsätter även om hon inte svarar fort nog, och hennes man Guy (Oskar Werner) säger luttrat att varenda kvinna som heter Linda just nu tror att det är hon som styr TV:n.
Guy är brandman, och på ett tåg träffar han den unga, sprudlande, filosofiska och ovanliga Clarisse (också Julie Christie), som frågar honom om han någonsin läser böckerna innan han bränner dem. Det gör han förstås inte - det är olagligt - men nu drabbas han av den nyfikenhet som de flesta brandmän förr eller senare anfäktas av. Vad är det i böckerna som gör att människor är beredda att begå brott och riskera livet för att få läsa dem? Hur kan det komma sig att brandkåren år efter år utrotar bokceller men det ändå finns fler att jaga? Vad kan det vara som de här människorna upplever och som Guy aldrig fått uppleva?
Guy börjar gömma undan böcker och läsa dem. Han blir djupt berörd och kan inte sluta. Fler böcker, mer läsande. Han till och med citerar böckerna bland Lindas vänner. Clarisse blir utsatt för en räd av brandkåren och Guy måste välja sida. Clarisse berättar för honom om bokfolket, en grupp människor som memorerat en bok var för att hålla litteraturen vid liv.
Ray Bradbury som skrev boken arbetar här med teman som han återkommer till under sin karriär. Censur, känslomord och överhetens rädsla för meningsfull konst är stående inslag i hans verk. Ibland blir de övertydliga - en av Lindas vänner börjar gråta av förtvivlan över sitt ytliga liv när hon hör Guy läsa ur en bok - men om Fahrenheit 451:s kritik mot skräpkulturen känns lättköpt och simpel är det för att vi nu lever i den värld han förutspådde och fruktade. Han skrev inte Fahrenheit 451 för att angripa censur, som är den vanliga tolkningen, utan för att angripa TV-mediet som han ansåg förminska och förkorta kultur och kunskap intill meningslöshet. Det temat finns kvar och utvecklas i filmversionen.
Julie Christie utstod mycket kritik när filmen kom men jag tycker att hon gör en fantastisk dubbelroll. Som Linda är hon en ytlig luftskalle som inte förmår tänka något annat än det hon okritiskt konsumerar från massmedia. Som Clarisse är hon en vild fritänkare, lite för vild och fri för att hålla sig trygg och dold i ett fientligt samhälle.
Oskar Werner är också bra som en man som vaknar upp intellektuellt och emotionellt (även om han varken har tillfälle eller anledning att matcha Christian Bale som motsvarigheten i Equilibrium), och Cyril Cusack som brandkårens kapten ger oss en veteran som redan vet allt och sett allt, och är intimt bekant med de där impulserna som varenda brandman får efter att ha bränt tillräckligt många böcker.
Det finns stora skillnader mellan bok och film och det är sällan jag föredrar en films version, men i det här fallet har filmen ett sorgligt, vackert slut med flera bottnar. Vid första anblick är det ett lyckligt slut, med lite eftertanke är det fruktansvärt tragiskt. Hjältarna har inte segrat, vad de än tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar