To Kill a Mockingbird är en film om barn förklädd till ett socialt rättegångsdrama. Den behandlar isolering, rasism, justitiemord, fördomar och våld, men allting ses genom ögonen på barn. Inte filmbarn utan riktiga barn, som talar och tänker som barn, som springer överallt, som bevisar sitt mod genom att gå nära huset med stängda fönsterluckor där det sägs att en galen man hålls fången, som försöker hålla sig från bråk i skolan men ibland måste man när den där dummingen säger något extra dumt, som lyder när det passar dem och inte när de kan komma undan med det.
Barnen i fråga är sexåriga Scout (Mary Badham som i och med denna film blev den dittills yngsta nominerade för en Oscar), hennes tioårige bror Jem (Phillip Alford) och deras sjuårige kompis Dill (John Megna). Scout är en vild, viljestark tös av det slag som man förr hade kallat pojkflicka. Hon vill springa omkring med sin bror, leka sig smutsig, utmana ödet och visa sig modig inför världen. Hon hatar klänningar och i skolan hamnar hon hela tiden i slagsmål med dumma pojkar.
Scouts och Jems far är Atticus Finch (Gregory Peck), en genomhygglig och vis änkling och småstadsadvokat. Han tar betalt i nötter och grönsaker när hans klienter inte har några pengar, och eftersom filmen utspelar sig på det amerikanska trettiotalet händer det ofta. För hans barn är han mannen som har alla svar och kan förklara allting, till och med när han själv inte tror att han kan. Andra vuxna är ibland vänliga, ibland obegripliga, ibland otäcka, ibland neutrala varelser som bara flyter förbi i bakgrunden. Det är så det är att vara sex, ens föräldrar är allvetande och pålitliga medan andra vuxna är mer eller mindre besynnerliga.
Till att börja med rör Scouts, Jems och Dills liv sig till stor del runt det mystiska Radleyhuset. Det sägs att den våldsamme Boo Radley hålls fastkedjad där inne av sin far som vägrar ge honom vård. Barnen trissar och utmanar varandra. De är rädda, men det är den sortens rädsla som präglar en sund barndom, en rädsla som innehåller en naiv vetskap om att ingenting egentligen kan gå riktigt fel.
Den vetskapen ska snart utmanas. Tom Robinson (Brock Peters) är en svart man som anklagas för att ha våldtagit Mayella Ewell (Collin Wilcox), en vit kvinna. Hennes far Bob (James K Anderson) vill helst se honom lynchad och ångrar att han någonsin kontaktade polisen; han borde ha fixat det själv med sitt hagelgevär. Men även på förhand dömda män behöver en advokat, och Atticus Finch blir Tom Robinsons. Det gör att Bob Ewell och hans många vänner vänder sig mot Finch och, fega som de är, därför också mot hans barn.
Filmen släpper aldrig sin valda synvinkel. Vi ser det barnen ser, vi vet det barnen vet. Det är Scout som är vår kanal in i Maycomb, Alabama. Om vi förstår mer än hon gör är det som det ska vara; genom henne kan vi ändå behålla vår oskuldsfulla syn på världen. Ibland verkar hon vara ett steg före oss, men för det mesta sitter hon och tittar på medan vi hoppas att hon ska slippa förstå allt som pågår. Det kommer att komma en tid för det också.
Det var en välförtjänt Oscarnominering som Mary Badham fick, och hennes medstjärnor Alford och Megna är precis lika duktiga. De förstod, kanske instinktivt, att de inte var där för att låtsas utan för att vara. De blir några av de mest trovärdiga barn som synts på film, därför att de inte försöker vara barn, de tillåts bara vara barn.
För Gregory Peck var rollen som Atticus Finch en som definierade både hans karriär och hans liv. På hans begravning sa hans kollega och vän Brock Peters att det var en roll som lät Peck spela sig själv. Peck sa själv att han varje dag tänkte på vilken tur han hade som fick lov att spela Finch. Och Atticus Finch är en underbar karaktär, filmens centrum och ankare. Visst är han idealiserad, visst är han kanske för god för att vara en vit man i trettiotalets Alabama, men ingen sa att det var verkligheten vi såg. Det är Scouts minnen, och det var så här hon såg sin far. Om hon låter sin berättelse färgas av barndomens rosenskimrande glasögon är det ett lindrigt brott, och ett jag tror att vi alla är skyldiga till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar