The Mummy-trilogin är något av det bästa som producerats i sin genre på de senaste tjugo åren. Det är samma lyckliga äventyrslusta som i Raiders of the Lost Ark, ett sprudlande och ostoppbart störtlopp genom exotiska platser, igenkännliga karaktärer, farliga djur, skiftande transportmedel och besynnerliga strider, med magi och monster, onda skurkar och hjältar som är kanaljer med hjärtan av guld. Om filmerna i slutändan inte leder nånstans så gör det ingenting; vi skrattar och underhålls och det är allt vi begär.
The Scorpion King är en spinoff från The Mummy-trilogin men kommer inte i närheten av förlagornas värde. Den har glömt det absolut viktigaste med en fånig äventyrsfilm: man måste våga skratta åt sig själv, man måste ha distans till det man gör. Att dra torra skämt som bygger på att publiken är flera tusen år bort räcker bara inte.
The Scorpion King bygger på den andra delen i mumietrilogin, där en av skurkarna är en korsning mellan människa, skorpion och dålig CGI, försedd med en halvhygglig replik av The Rocks ansikte. Detta är skorpionkungen, som fanns i verkligheten men här kallas han så eftersom han möjligen använde en skorpion som symbol, inte för att han hade åtta ben och giftsvans.
I The Scorpion King visar det sig att han från början var den gode mannen Mathayus (Dwayne "The Rock" Johnson), en akkadisk lönnmördare (hur goda nu lönnmördare rimligen kan vara) som tillsammans med två halvbröder får i uppdrag att döda en ond trollkarl. Trollkarlen visar sig vara trollkvinnan Cassandra (Kelly Hu), lönnmördarna upptäcks, halvbröderna dör och Mathayus själv döms till avrättning medelst myror. Visst kommer han undan och sen är det äventyr och förvecklingar hela vägen till slutet som aldrig förklarar hur Mathayus blev den han var i The Mummy Returns. Inte för att det spelar någon större roll.
Filmen försöker efterlikna The Mummy-filmerna och på ytan gör den det. Den har bytt miljö från det tidiga 1900-talet till tusentals år före pyramiderna och det gör att det inte kan finnas flygplan och pistoler, men bortsett från det gör den sitt bästa för att se ut som mumiefilmerna gör. Det den saknar är andan, humorn, charmen.
The Rock gör däremot sitt bästa. Han kommer aldrig att bli en Oscarvinnande dramatiker, men han var bra i Southland Tales och njutbar i Race to Witch Mountain, och här är han den bästa satans akkadiske lönnmördare som han rimligen kan. Han vet vilken film han hamnat i och spelar så hårt han kan. En bättre aktör hade inte kunnat göra ett bättre jobb; däremot hade han förmodligen valt ett bättre manus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar