Även när David Lynchs karaktärer beter sig som helt normala människor - kommer tillbaka till sina hemstäder eftersom deras fäder blivit sjuka, flirtar med söta flickor eller sjunger Blue Velvet - finns det en odefinierbar men högst närvarande känsla av att något är fundamentalt fel. I Lynchs filmer finns inga normala människor, inga vanliga handlingar. Precis som man i en mardröm vet att något otäckt gömmer sig bakom garderobsdörren vet man att något pågår precis under ytan och om man bara kunde lyfta på locket skulle man stirra ner i en klump krälande maskar.
Denna obehagliga stämning är konstant närvarande i Blue Velvet. Filmen börjar som en oremarkabel historia om collegestudenten Jeffrey Beaumont (Kyle Maclachlan) vars far (Jack Harvey) drabbats av en stroke. Jeffrey åker hem till den lilla staden Lumberton för att hälsa på fadern och när han är på väg över ett fält stöter han på ett avhugget människoöra.
Vad skulle du göra i hans situation? Låta örat vara och kontakta polisen, kanske? Låta dem undersöka örat och platsen? Det är inte så Jeffrey jobbar. Han plockar upp örat, lägger det i en påse och knallar iväg till polisstationen där han ber att få tala med John Williams (George Dickerson), en vän till hans far. Han berättar att han hittat ett öra som han har med sig och Williams skäller inte ut honom för att han betett sig som ett pucko; han bara ber att få se örat. I Lynchs värld är detta helt normalt.
Williams har en dotter, Sandy (Laura Dern). Hon hör saker hemma hos sin far, saker om fallet med örat, saker som Jeffrey är intresserad av. Tillsammans börjar de undersöka saken och spåren leder till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) som har ett ärrat psyke, en störd sexualitet, och ett skadligt förhållande till den sociopatiske, gasknarkande Frank (Dennis Hopper). Frank håller Dorothys son som gisslan och använder det som påtrycksmedel för att Dorothy ska låta sig utnyttjas av honom.
Jeffrey och Dorothy skapar en relation, Jeffrey och Sandy en annan. Jeffrey rotar vidare i mysteriet och hittar perversioner, knark, brott och korruption. Under Lumbertons idylliska yta lurar en ruttnande sanning, belyst genom upprepad symbolik och Jeffreys nedglidning i den mörka verklighet han upptäcker.
Blue Velvet vägrar låta sig beskrivas enkelt. Det är lätt att hylla skådespelarprestationerna (Dennis Hoppers porträtt av den bindgalne, grymme, våldsamme, kallhjärtade Frank är svårt att glömma) eller Lynchs uppenbara skicklighet (långt innan Jeffrey förstår vad som pågår vet vi att det finns något mörkt och ruttet att upptäcka, utan att veta hur vi vet det) och tolkningarna av filmen är många och befinner sig längs hela skalan från det uppenbara till det obskyra. Det är svårare att förklara hur denna röra av sjuka människor och sjukare omständigheter lyckas bli ett konstverk som vägrar lämna hjärnan.
När Blue Velvet kom fick den blandad kritik; vissa älskade den och andra hatade den. Numera ses den allmänt som en klassiker, Lynchs bästa film och ett lysande exempel på bisarr neo-noir. Den är i alla fall egen, ingen kopia, och jag kan inte föreställa mig en filmtittare som inte reagerar på den. Man kanske störs eller chockas av den, man kanske dyrkar den från första stund, men den är omöjlig att förhålla sig neutral till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar