Jag är inget fan av blodig, våldsam skräck. Jag antar att jag på ett grundläggande plan inte förstår tjusningen i att se övertydlig sadism för sadismens egen skull eller mord efter mord tills det bara finns ett tilltänkt offer kvar och hon lyckas segra eller komma undan. Jag uppskattar sådana inslag i filmer som American Psycho, men inte när de förefaller vara huvudpoängen med filmen. Därför har jag aldrig varit någon anhängare av filmserier som Halloween eller Friday the 13th, och verkligen inte den pågående tortyrvågen med titlar som Hostel och Saw.
Men jag vill alltid vidga mina vyer, så när jag luftade dessa åsikter i min recension av The Texas Chainsaw Massacre bad jag också om förslag på bra slasherfilmer. Jag fick två: House of 1000 Corpses och The Devil's Rejects. Eftersom jag på något sätt lyckades missa att den ena var uppföljare till den andra såg jag den senare först. Det blev en stor och väldigt positiv överraskning.
Visst innehåller The Devil's Rejects väldigt tydligt, sadistiskt våld, och inte alltid utfört av dem man väntar sig. Den är dock inte bara exploitativ utan våldet och tortyren har ett syfte förutom att kittla sociopatnerverna, och framför allt har filmen gott om konstnärligt värde som går utanför det blodiga. Den använder sig effektivt av tidsförändringar, musik, precisa repetitioner, innovativ bildmanipulation och ett karaktärsgalleri som har djup på båda sidor om god/ond-linjen... om den linjen ens existerar i den här filmen; en karaktär hävdar bestämt att så inte är fallet.
Därmed inte sagt att vi får några snyfthistorier serverade. Familjen Firefly, de misshandlande, torterande, mördande fullblodspsykopater som gett filmen namn, är onyanserat onda och vidriga människor. De ges ingen freudiansk ursäkt. Vi får aldrig veta hur mordcykeln en gång började, hur föräldrarna Firefly blev som de är; här finns ingen barndomssekvens med traumatiserande övergrepp. Trots detta är familjen mer än svarthjärtade sadister. De har motivation och personlighet, och vi får en chans att titta in i deras värld och fundera på hur det är att vara en av dem.
Filmen inleds mycket starkt med det som sheriff John Quincy Wydell (William Forsythe) kallar för en "total Alabama asskicking". Hans bror George (Tom Towles) dödades av familjen Firefly och nu är han ute efter hämnd. Han har spårat familjen till deras villa och omringat den med poliser. Familjen vaknar och de beväpnar sig allihop: mamman (Leslie Easterbrook) som kallar dottern Baby (Sheri Moon Zombie) för sin lilla ängel, och sönerna Otis B. Driftwood (Bill Moseley) och Rufus (Tyler Mane). En eldstrid följer; Baby och Otis lyckas fly genom en källare full av fångar som de ännu inte hunnit tortera ihjäl.
Redan i denna scen, och i den nästintill perfekta förtextsekvens som följer, visar regissören och manusförfattaren Rob Zombie att han är ute efter mer än att skapa ännu ett blodstänkande epos. Han visar oss båda sidor, han ger dem repliker som fastnar i våra huvuden, och han snickrar ihop sekvenser som drar in oss i filmen och håller oss kvar. Jag satt förvånad och tänkte "det här är faktiskt riktigt, riktigt bra". Herr Zombie är en skicklig filmskapare och trots ämnet har han med The Devil's Rejects skapat konst.
Baby och Otis kontaktar sin far Captain Spaulding (Sid Haig), ett clownsminkat monster som genast iscensätter familjens beredskapsplan. Han stjäl en bil medan Baby och Otis ockuperar ett motellrum och börjar jävlas med dess invånare. Vi får se precis hur vidriga och förstörda de här människorna är, utan att det någonsin degenererar till blod och våld för sakens skull.
Dessa kvarvarande spillror av familjen jagas av sheriff Wydell, som i det invaderade huset hittat bevis för sjuttiofem mord och högar med ledtrådar. Han upptäcker att familjemedlemmarnas namn alla tillhör karaktärer som Groucho Marx spelat på film och tillkallar filmkritikern Marty Walker (Robert Trebor) för att be om hjälp, vilket resulterar i filmens roligaste sekvens - och det finns faktiskt några sådana. Wydell ger oss också, via sina interaktioner med den tillfångatagna mamma Firefly, något ovanligt i de här filmernas värld. Vi får se en av skurkarna i fångenskap, besegrad och åtminstone fysiskt tyglad. Det brukar inte ske förrän cirka två sekunder innan hens död.
Filmens avslutningssekvens är ännu bättre än dess inledningsscen men jag kan inte säga mycket mer utan att avslöja slutet, vilket jag faktiskt inte vill då filmen som helhet är tämligen svårförutsägbar och mycket mindre formulaisk än man väntar sig av genren. The Devil's Rejects är ett mycket intressant stycke filmkonst; Rob Zombie har förfört mig genom att eliminera det klichéartade och genrens svagheter samtidigt som han inte tummat på sin forms integritet. Det låter som om jag beskriver ett mästerverk, och det är förstås att gå för långt. Men om du har minsta intresse för slasherfilm kommer du att tycka om The Devil's Rejects; om du liksom jag inte har det kommer du förmodligen att tycka om den ändå. På något bisarrt sätt tar den sig igenom allt psykopatiskt våld och blir underhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar