Noah Griffith (Jonah Hill) är en överviktig förlorare, hopplöst nerkärad i Marisa (Ari Graynor) som i och för sig uppskattar hans magiska cunnilingusskills men annars är ointresserad av honom och boende tillsammans med sin kärlekstörstande mor (Jessica Hecht). När han inte utövar sin konst på vulvor hänger han mest i soffan och undviker att resa sig för att svara i telefon. Moderns drömdejt förstörs av att vännen mrs Pedulla (Erin Daniels) inte fått tag på en barnvakt. Kan Noah tänka sig att offra sig...?
Det kan han inte men så blir det ändå för annars hade det inte blivit mycket till film. Ett boobshot senare presenteras han för de tre barnen som är det bästa i filmen. Tre duktiga barnskådespelare har fått tre karaktärer med potential och gör sitt bästa för att förverkliga den. De är Blithe (Landry Bender), en hårdsminkad lillslampa som vill vara som sina favoritkändisar men är alldeles för liten för att förstå vad hon egentligen pysslar med, Rodrigo (Kevin Hernandez), ett adoptivbarn från El Salvador som är förtjust i våld och förstörelse, och Slater (Max Records), en oklanderligt klädd liten neurotiker. De presenteras på ett underhållande sätt och det verkar som om vi kanske kan bli överraskade av den här filmen, trots allt.
Men nej, The Sitter är inte en film som överraskar. Så fort föräldrarna är ur huset börjar Rodrigo slå sönder saker och snart ringer Marisa och tigger sex och kokain. Vi misstänker att sex är lockbetet som ska få Noah att fixa kokain, men han sväljer det, stoppar in ungarna i familjebilen som han förbjöds röra och ger sig ut på stan. Ni kan räkna ut resten, det blir en galen kväll där allting händer, Noah bättrar på sin personlighet, sin värdighet och sin livssituation, han hittar en tjej som behandlar honom bättre än Marisa, och i slutet är han bästa kompis med de tre små barnen som har fått sina respektive problem uppredda på vägen. Och det ordnar sig visst för mamman och paret Pedulla, också.
The Sitter är långt ifrån den sämsta versionen av den här historien. Den är rätt rolig, barnen är underhållande och då och då dyker det upp glimtar av originalitet. Om den hade haft en smula mod så hade den varit en riktigt njutbar komedi, men de här filmerna envisas alltid med att sluta så formulaiskt och uttjatat som möjligt. Är vi inte trötta på hug-and-learn-slutet? Var inte Bad Santa så otroligt mycket bättre på det planet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar