Spice World (1997) - 2/6

Det är inte många filmer som lyckas med att både skruva ner förväntningarna och leverera besvikelse, men om Spice World inte har några andra meriter på listan så kan den i alla fall skryta med det. Jag förväntade mig naturligtvis ingenting av en film skapt för att ytterligare marknadsföra - och pressa pengar ur - ett mediokert artificiellt band som med en extremt lättviktig kvasifeministfilosofi riktade sig till tioåriga tuggummituggerskor, särskilt inte när filmens handling redan från början verkade obefintlig. Den skulle handla om veckan innan en konsert. Det var allt, och det lyckades på något sätt rättfärdiga taglinen "you say you want a revolution?", en fras som man inte med den bästa viljan i världen kan associera till Spice Girls. Jag väntade mig föga och fick föga, så hur kunde jag bli besviken?

Jo, för att Spice World även bevisar att om man bara kastar tillräckligt med pengar på något så kan det bli, tja, inte bra men i alla fall inte helt värdelöst. Det finns en och annan talangfull manusförfattare med i gänget bakom Spice World. Den innehåller några roliga repliker, en och annan festlig situation, och jag roas konsekvent av Roger Moores surrealistiske skivbolagschef som vet vad som kommer att sägas innan det sägs och har en tillkrånglad aforism redo för varje tillfälle. Det är roligt när Geri Halliwell får frågan om huruvida hon gillar killar och hon svarar "is the Pope Catholic?", vilket nästa dag blåses upp i tidningarna som att hon ifrågasatt påvens religion, vilket kräver en kardinals uttalande. Referensen flyger väl rakt förbi den tilltänkta målgruppens huvuden, men störs de av det? Naturligtvis inte, de märker det inte ens.

Det är det dystra med Spice World. Då och då glimmar det till av potential, som i sekvensen när några manusförfattare diskuterar handlingen i en film om Spice Girls samtidigt som vi ser deras förslag utspela sig i verkligheten. Men det avbryts för tidigt, görs för fegt, och försvinner i röran. Jag tror inte att Spice World hade spelat in en enda dollar mindre om den hade vågat ta ut sina svängar vid de här tillfällena, och då kanske någon som önskade något mer än att se Spice Girls på vita duken hade kunnat ta sig igenom filmen utan att gäspa.

Spice World bjuder även på några oavsiktliga skratt. När Spice Girls sjunger om hur bra det är att de är just fem för det hade inte funkat alls om de bara var fyra är det kul eftersom Geri Halliwell lämnade gruppen ungefär två minuter senare. Att en fullständigt fiktiv bakgrundshistoria där de fem sångerskorna växte upp tillsammans har konstruerats för filmen är värt ett flin eller två, liksom att en sjätte kompis (Naoko Mori) har lagts till bara för att ha en graviditetshistoria. Hon hade aldrig synts till förr och skulle aldrig synas till igen. Men de oavsiktliga skratten har faktiskt svårt att slå de avsiktliga, och den imponerande rollistan gör ett herkuliskt arbete. Tänk om dessa duktiga skådespelare hade tillåtits göra allt de kunde, då hade Spice World varit en riktigt bra film, med eller utan handling.