Filmversionen av The Stepford Wives blev mycket mer framgångsrik än någonsin den litterära förlagan signerad Ira Levin, och därför har Stepford blivit ett uttryck för något helt annat än det Levin beskrev. Filmen och boken delar nämligen bara koncept och yta; det psykologiska och kanske politiska budskapet har förvridits från bok till film.
Det började tydligen bra med ett manus från William Goldman. Enligt Goldman var hans manus troget boken men när regissören Bryan Forbes bestämde sig för att hans fru Nanette Newman skulle spela en av fruarna i Stepford medförde det kraftiga förändringar. Varför? Jo, för att Nanette Newman, vilka goda egenskaper hon än må ha, inte hade kunnat spela en av bokens Stepfordfruar.
Men låt oss ta det från början. Joanna Eberhart (Katharine Ross) flyttar tillsammans med sin man Walter (Peter Masterson) från New York till idyllen Stepford. Joanna är en modern frigjord kvinna och känner inte att hon passar in bland de hängivna hemmafruar som befolkar Stepford. Alla män är medlemmar av en mystisk herrklubb och Joannas granne Carol (ovan nämnda Nanette Newman) beter sig ibland så besynnerligt att Joanna börjar fatta misstankar.
Tillsammans med Bobbie (Paula Prentiss), som liksom Joanna är nykomling i Stepford, börjar Joanna göra efterforskningar och försöka rekrytera den lilla stadens kvinnor till en feministisk rörelse. Det visar sig hopplöst; de är bara intresserade av att städa. Till och med Bobbie och deras vän Charmaine (Tina Louise) faller och går med i den undergivna kvinnohorden. Joanna är ensam och upptäcker den fasansfulla sanningen: männen i Stepford ersätter sina kött-och-blod-hustrur med perfekta robotfruar.
Det låter dummare än det hade behövt bli. Man hade kunnat göra en bra film av det om bara inte Bryan Forbes och Nanette Newman hade kommit i vägen. I boken var Stepfordfruarna orimligt vackra, utmanande klädda, sexuellt tillgängliga, den infantila sexualitetens drömobjekt. I filmen är de i stället hemmafruar i långa klänningar och fåniga hattar, besatta av att utbyta recept, handla mat och städa.
Jag försöker att inte vara fördomsfull, inte ens mot mitt eget kön. Men let's face it, elva av tio heterosexuella män hade, om de fick chansen att skapa den perfekta hustrun, valt en konstant kåt Angelina Jolie i åtsmitande kläder framför en städningsfixerad Nanette Newman i fotsid klänning. The Stepford Wives blir därmed en skarp satir som missar målet, en film som visste vad den ville säga men sa det om fel sak. Jag tillbringade den med att undra vad i helvete som var så bra med Stepford och den sista - förment kusliga - scenen med robotarna i mataffären ser ut som en mans mardröm snarare än fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar