Folket bakom ATM har lagt märke till att många framgångsrika skräckfilmer börjar med en situation som vi som tittare känner igen oss i, men de har inte förstått varför och de har verkligen inte förstått hur man tyglar den effekten. I det här fallet är situationen ett besök på en bankomat.
Bankomaten i fråga finns i en fristående kammare mitt på en ödslig parkeringsplats. Offren är tre arbetskamrater som vi fått träffa under den obligatoriska lära-känna-karaktärerna-så-vi-bryr-oss-när-de-dör-stunden, David (Brian Geraghty), Emily (Alice Eve) och Corey (Josh Peck). Emily har precis haft sin sista dag på jobbet och hon och David har äntligen tagit mod till sig och bjudit ut varandra, men den irriterande Corey har varit femte hjulet med sina behov av skjuts och mat. Innan de unga tu får vara ensamma måste de fixa pengar åt Corey så att han kan köpa något att äta. Därmed bankomaten.
När de är klara och vänder sig om står det en man ute på parkeringsplatsen. Detta är alltså twisten, när den välkända situationen förvrids till något otäckt. Och visst är det väl lite kusligt att han bara står där, men jag hade bara antagit att han väntade på att få använda bankomaten. Det är också Coreys inställning; plötsligt är han den vettige medan David och Emily vägrar gå ut.
Låt oss tänka igenom detta. Det står en man på en parkeringsplats. De är tre personer inne vid bankomaten. Varför skulle de bara låsa in sig och stanna? Vad är deras långsiktiga plan? Och om de nu tvunget vill bli rädda för mannen... tänk om det fanns någon form av apparat som kunde användas för att kommunicera på avstånd, som man kanske rentav kunde ha i fickan.
Nej, naturligtvis har ingen av de tre en fungerande mobiltelefon. Filmen ger oss anledningar till detta i stället för att bara låtsas som om mobiltelefonen aldrig uppfunnits, men hur visste skurken det? Kan du minnas när du sist var i ett rum med två andra och ingen av er tre hade en fungerande mobiltelefon? Det kan inte jag. Ändå har skurken - som redan under förtexterna etablerats som en flitigt planerande man - byggt hela sin plan på att så skulle vara fallet. Och det funkar.
Hur som helst dyker det upp en man med hund, skurken slår ihjäl honom, och äntligen finns det något att vara rädd för. Våld och elände följer i så utdragna sekvenser att det känns omöjligt att hela filmen bara varar en och en halv timme. Det som räddar ATM från att vara fullständigt värdelös är att den faktiskt blir bättre ju längre den går. Brian Geraghty är betydligt mer övertygande som sönderfallande halvpsykotiskt nervvrak än han är som vem-som-helst, upplösningen sker inte på det sätt jag väntade mig och jag uppskattar speglingen mellan början och slutet. Men är det nog för att rekommendera ATM för någon, över huvud taget? Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar