Equilibriums grundidé är inte fullständigt originell och den filosofiska fråga den anser sig ställa har ställts många gånger tidigare. Samtidigt har väl ingen sett Christian Bale göra en dålig roll och vad som attraherade honom hos John Preston är ganska uppenbart.
Preston är en grammatonklerk, en av de övermänskligt vältränade superpoliser som håller ordning i det framtida samhället Libria. Det tredje världskriget har kommit och gått, men det lämnade efter sig två insikter. Den ena var att mänskligheten inte skulle överleva ett fjärde världskrig, och den andra var att det var mänskliga känslor som orsakat alla krig. Detta drogs till sin förlängning och känslor förbjöds helt och hållet.
I Libria tar alla prozium, en drog som eliminerar alla känslor. Preston och de andra grammatonklerkerna jagar känslobrottslingar, de som vägrar ta prozium, och när de hittar konstföremål bränner de dem som i Fahrenheit 451. I inledningsscenen får de tag på den äkta Mona Lisa och förstör den (jag antar att det är för tittarens skull som de bryr sig om att ta reda på huruvida det är originalet eller inte; det kan inte rimligen spela någon roll för dem).
Hur det än må vara med tavlans äkthet så är det den första av flera imponerande actionscener. Klerkerna utövar stridskonsten gun kata som bygger på att utifrån data från tiotusentals analyserade eldstrider förutsäga motståndarnas positioner och skottlinjer. Det är en intressant - men i verkligheten förmodligen orimlig - idé och leder till eldstridssekvenser som lyckas hitta något nytt i filmkonstens kanske mest uttjatade aspekt. Preston kan stå på ett ställe, ducka till synes slumpmässigt och skjuta utan att titta, och han vinner. Fånigt, ja, men det ser coolt ut och det förlåter mycket.
En historia som denna kan bara komma i rörelse på ett enda sätt, och visst blir Preston känslobrottsling. Det är här Christian Bale visar vad han kan, när han förvandlar Preston från robot till en gråtande, kännande, hjärtdunkande man. Preston får kontakt med motståndsrörelsen som har en knappt beskrivlig och helt ologisk plan och det slutar med att han måste bli hjälten som ska störta det onda Libria.
Trots Equilibriums filosofiska anspråk tar filmen nu den säkra vägen och det hela slutar i en visserligen underhållande actionfest. Det hade kunnat bli så mycket mer av den här historien och även om jag älskar de sista, aldrig uttalade avslöjandena om Librias toppar så är det en besvikelse att allt ska sluta med pistoleld och svärdshugg.
Frågan Equilibrium vill ställa är om det är värt det att eliminera känslor för att få fred. Det är det naturligtvis inte; utan känslor finns ingen lycka och utan lycka finns ingen mening med någonting, så då kan man lika gärna eliminera mänskligheten när man ändå är igång. Det är ingen särdeles avancerad fråga och det finns få som förespråkar den andra sidan, så Equilibrium känns som ett långt politiskt tal mot en motståndare som inte finns.
Men det den gör rätt gör den väldigt rätt. Den visuella biten är slående, Christian Bale är strålande och actionscenerna är underhållande till och med för en hjärna som suttit igenom oräkneliga timmar filmstrid. Om det räcker för dig ska du absolut se Equilibrium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar