1 september 1939 invaderade Nazityskland Polen och andra världskriget inleddes. 17 september invaderade Sovjetunionen Polen från andra hållet. 6 oktober hade Polen fallit och var uppdelat mellan Hitler och Stalin. Det är inte lätt att tänka sig en värre situation för ett land.
Vi får se den här tiden och åren som följer genom ögonen på några vanliga polacker, främst Anna (Maja Ostaszewska), hennes man officeren Andrzej (Artur Żmijewski) och deras dotter Weronika "Nika" (Wiktoria Gąsiewska). Andrzej är krigsfånge hos ryssarna och Anna tar med sin dotter tvärsöver landet för att hitta honom. När de träffas har han chansen att fly men tar den inte. Han binds av sin militära ed och sin plikttrogenhet mot sina män. Anna och Nika får ge sig av ensamma.
Nyheter dyker upp. Listor med döda mäns namn läses upp i högtalare. Något fruktansvärt har hänt i öst, något vars fulla omfattning tar tid på sig att bli känd och förstådd. Listorna blir längre och längre, siffror läses upp och ökar. Anna lyssnar noga. Andrzejs namn är inte med. Detta är Katynmassakern, när över tjugotusen mördades av den ryska hemliga polisen NKVD och halva polska officerskåren raderades ut.
Tyskarna börjar genast använda händelsen som propaganda, ett vapen mot kommunisterna. Polackerna vägrar samarbeta; Nazityskland ska inte få utnyttja detta till sin fördel. När tyskarna erövrar Katyn och sedan förlorar det till ryssarna igen påstår ryssarna att de hittat enorma massgravar med tyskarnas offer, och nu går propagandamaskinen åt andra hållet.
Ryssarnas offensiv är ostoppbar och snart kontrollerar de Polen medan tyskarna tvingas retirera. Plötsligt är det väldigt farligt att hävda att det var ryssarna som dödade människorna i Katyn. Datum på minnesmärken blir viktiga; ryssarnas officiella datum för massakern är 1941, när det var tyskarna som kontrollerade Katyn. Om man påstår att det hände 1940 är det samma sak som att anklaga Sovjet.
Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här filmen. Den klipper fram och tillbaka mellan de tyskhållna och de ryskhållna områdena så att jag ibland undrar varför nazisterna viftar med kommunistflaggor eller ryssarna pratar tyska - men för Polen gjorde det liten skillnad vilken sida som härskade, och det kanske är det filmen försöker få fram. Jag tyckte att att det var ett märkligt val att döpa filmen efter en händelse vi inte får se utan bara lära oss om gradvis genom små bitar information som flyter tillbaka till oss - men å andra sidan var det precis så som civilbefolkningen fick höra talas om den. Standardgreppet hade varit att visa oss massakern i blodig realism, men det här är en film som visar oss ett händelseförlopp ur kvinnornas synvinkel, genom ögonen på dem som lämnades kvar: mödrar, döttrar, systrar.
Till en viss punkt. När historien är berättad så får vi plötsligt se det. Katyń lämnar sin trohet mot sitt synvinkelsval och avslutar med en sekvens som inte tillför något och vars mening jag har svårt att se. Inget följer utom eftertexter. Det är ett mycket konstigt beslut från filmskapare som dittills modigt följt sin vision.
Men det går inte att förneka att Katyń är en välgjord film om en historisk händelse som är betydligt mindre känd än den borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar