Härom året gjordes en film som hette Robin Hood men hade föga gemensamt med den laglöse bågskytt vi är vana vid. Emedan innovation naturligtvis är något bra så har man vissa förväntningar om man går och ser en film som heter Robin Hood och i dem ingår inte att se något slags förhistoria till den historien man egentligen vill se. Jag skulle gärna se någon form av mer realistisk Robin Hood, ett försök att visa det som egentligen kunde ha hänt (om nu Robin Hood nånsin fanns; jag är inte insatt i vad forskarna för tillfället hävdar i den frågan).
Av samma anledning skulle jag gärna se en version av kung Arthur-sagan som försöker gå tillbaka till de historiska rötterna och visa den 1500 år gamle urbritt som kan ha gett upphov till alla legenderna. När man ser en Arthurfilm räknar man med att få se rustningsklädda riddare, heliga Graaler, incestuösa trollkvinnor som föder hatiska illegitima söner och en trollkarl som pysslar med sitt strax utanför bild. Om man tar ifrån tittaren det får man i stället ge henom något lika värdefullt, till exempel sanningen. King Arthur påstod i sin marknadsföring att den gjorde just det. Jag vet inte vilken sanning filmskaparna har läst men den liknar ingenting jag sett.
Här är Arthur (Clive Owen) varken legendens medeltida riddarkung eller historiens brittiske hövding utan en romersk kavallerist och halvkelt som är stationerad i Britannien och försvarar de ockuperade delarna mot härjande "Woads", vilda pikter. Han för befäl över ett gäng vars namn är tagna från Arthurlegenden: Lancelot (Ioan Gruffudd), Galahad (Hugh Dancy), Gawain (Joel Edgerton), Tristan (Mads Mikkelsen), Bors (Ray Winstone) och Dagonet (Ray Stevenson). Ingen Kay, Percival eller Isolde.
De ska precis mucka när de skickas iväg för att rädda en romersk familj som hotas av de invaderande saxarna ("efter 1066 har ingen invaderat Storbritannien, men innan dess var det jävligt många"). Familjens överhuvud, Marius Honorius (Ken Stott), vägrar dock följa med dem. Det visar sig att han har slavar, en tortyrkammare, och en ovana att mura in Woads och lämna dem att dö. Varför detta upprör Arthur, uppfödd som han är i det kejserliga romarriket, är oklart. Förmodligen för att han inte är uppfödd i det kejserliga romarriket utan i ett filmmanus skrivet på 2000-talet. Arthur berättar i alla fall för slavarna att de är fria, han befriar de inmurade Woads som ännu inte dött, och sen drar han med sig hela rasket tillbaka till säkert territorium.
En av de befriade är Guinevere (Keira Knightley), en avklädd hetero-Xena vars historicitet är ännu sämre än Arthurs. Hon presenterar Arthur för Woad-hövdingen Merlin (Stephen Dillane). Woads fastställs som frihetsälskande infödingar och saxarna som onda angreppskrigare så att vi ska veta vilken sida vi ska heja på. Att filmen lyckas få den sidan att vinna när saxarnas invasion i verkligheten lyckades (för att knyta ihop: Robin Hood var saxare, hotad av de invaderande normanderna) är ett ytterligare bevis på filmens hängivenhet till sanningen.
King Arthur är en röra, dunkel och dyster, varken en magisk legend eller en realistisk sanning. Vill jag se legenden ser jag Merlin, och vill jag se sanningen så väntar jag tills någon filmar den. Dessutom fallerar filmen på ett väldigt grundläggande plan: den varken underhåller eller engagerar. Den är bara träig, kantig och korkad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar