Possession är det Antichrist borde ha varit: historien om en man och en kvinna, en gång älskande, som sjunker ner i vansinne. Den berättar sin historia med klanderfri skräckfilmsestetik, fylls med våld och blod som aldrig blir spekulativt utan förblir genomborrande fasansfullt, bryter gradvis ner sin konstruerade verklighet och utmynnar i en ohanterlig mardröm.
Den börjar med att berätta om ett äktenskap som går sönder. Mark (Sam Neill) och Anna (Isabelle Adjani) är gifta och har en son, Bob (Michael Hogben). Mark har ett aldrig definierat arbete inom underrättelsetjänsten och har precis återkommit från en längre resa. Han kommer hem till en familj med äktenskapsproblem men förhållandet håller fortfarande; han och hans fru talar om saken med låga röster medan Bob sover.
Redan dessa tidiga scener är filmade på ett sätt som placerar tittaren i skräckfilmens universum. När Mark talar med sina uppdragsgivare rör sig kameran i svepande bågar, när han går ut och tittar i sin portfölj ser vi det underifrån. Det som händer är på ytan helt världsligt men känslorna det skapar hos publiken påminner om effekten som en David Lynch-film har. När Lynchs karaktärer gör fullständigt vanliga saker har vi ändå en känsla av att något är fel, något är förvridet, något är udda. I Possession kan Anna stå och mala kött till färs men det river i magen som om det var en människoarm hon malde.
Äktenskapet rasar snabbt samman och både Anna och Mark börjar bete sig våldsamt, irrationellt, oförklarligt. Vansinnet har tagit sig in i deras liv. Anna svär först att hon inte har en älskare men erkänner sedan att hon har en och att hon lämnar Mark för honom. Han ställer alla de frågor filmmän ställer i den situationen - "är han bättre än jag?" - men den här gången svarar hon -"ja". "If I had known he was in the world, I would never have had Bob with you." De forna älskarna är kalla, grymma, och vill göra varandra illa.
Den andre mannen är Heinrich (Heinz Bennent), en newageig, stridskonstutövande, uppblåst kvasifilosof som vänt upp och ner på Annas värld med sin fria inställning till världen. Mark söker upp honom och tillsammans upptäcker de att Anna är otrogen även mot Heinrich. Det finns en fjärde i kärlekstriangeln. Mark anlitar privatdetektiver för att utröna vart Anna blir av när hon plötsligt försvinner från deras hem, och det är de som först upptäcker den bisarra sanningen: den fjärde är ingen människa.
Här lämnar Possession vår värld och glider över i en förvrängd mardröm vars sanna natur aldrig görs uppenbar. Något fasansfullt har försiggått men vi är inte säkra på vad. Det känns som om de overkliga inslagen borde vara hallucinationer, men det finns inget sätt att förena den hypotesen med det filmen visar oss. Vi måste acceptera att det hände.
Possession rör sig försiktigt mot den punkt då verkligheten lämnas därhän. Ett tidigt surrealistiskt inslag är när Mark upptäcker att Bobs lärarinna Helen (också spelad av Isabelle Adjani) är så lik hans fru att han försöker slita av henne peruken, och sedan inleder en dimmig och och ogenomtänkt relation med henne. I rollen som Anna genomgår Adjani, som enligt legenden drevs till självmordsförsök av sina upplevelser under filmningen av Possession, en fruktansvärd prövning i en tunnel. Hon drabbas av spasmer och inleder en högljudd, bisarr, ryckig dans fylld av plågor och smärta. Det är en svårbeskrivlig scen och en imponerande prestation från Adjani; jag har svårt att föreställa mig hur det ens är möjligt att göra det hon gjorde inför kamerorna. Om legenden är sann är det inte oväntat.
Possession beter sig som ett relationsdrama som förvridits bortom all reson, en hallucinatorisk upptäcktsresa i mänsklig nakenhet och ångest. Den skapar en konstant närvarande känsla av fruktan och obehag, och gör det mycket effektivare än de flesta konventionella skräckfilmer. Det otäcka är inte det vi ser eller ens det vi föreställer oss, utan det vi önskar att vi inte slapp föreställa oss. Possession blandar världslig skräck - en otrogen fru, ett sprucket äktenskap, missfall, outhärdligt känslomässigt lidande - med det overkliga, och skapar en form av fasa som är både fjärran och alldeles för nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar