H.G. Wells The Time Machine är en science fiction-klassiker från tiden innan genren kallades för science fiction. Den berättar historien om en namnlös vetenskapsman som uppfinner en tidsmaskin (berättelsen myntade ordet och gav konceptet form) och använder den för att resa in i framtiden. Han landar år 802701 där mänskligheten delats upp i två raser: de ljusa, naiva, barnsliga Eloi och de monstruösa morlockerna som lever i den mörka underjorden. Eloi är fridsamma och nöjda varelser som bara är rädda för mörker, eftersom det är där morlockerna lurar. Morlockerna sköter å sin sida det maskineri som håller Elois värld igång, och då och då rövar de bort en Eloi till middag.
Novellen är en politisk allegori, en science fiction-milstolpe och en innovation som trots alla tidsresehistorier som dykt upp sen dess har blivit utsatt för remarkabelt få kopieringar. Den har dessutom bara filmats två gånger, förutom en TV-version. Den första, från 1960, har jag inte sett och ingenting jag läst om den har fått mig attt vilja se den. Den andra, från 2002, tar Wells historia, hackar den i bitar, slänger bort hälften av bitarna och blandar resten med avfall från klipprummets golv. Regissören var Simon Wells, H.G:s eget barnbarnsbarn och tydligen ingen som med näbbar och klor försvarar familjens namn och arv.
Den namnlöse tidsresenären har blivit doktor Alexander Hartdegen. Han spelas av Guy Pearce, en bra skådespelare i bra filmer (Memento, L.A. Confidential, The King's Speech) och även här gör han sitt bästa. Doktor Hartdegens flickvän Emma (Sienna Guillory) dödas av en rånare och den gode doktorn tar det enda logiska beslutet: han ska bygga en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och rädda henne. Han har uppenbarligen aldrig sett en tidsresefilm förut. Sånt slutar aldrig väl.
Så även denna gång. När doktor Hartdegen räddar Emma från rånaren blir hon i stället överkörd av en bil och dör ändå. Hartdegen reser till framtiden där han får veta att det anses omöjligt att resa i tiden. Han fortsätter framåt, en olycka inträffar och när han kommer till sans är året 802701. Eloi ser ut som vackra människor (särskilt Mara (Samantha Mumba) som bisarrt nog talar engelska) i stället för de barnvarelser de var i boken men morlockerna är de apmonster man väntar sig. Hartdegen utforskar världen och stöter på morlockernas ledare, spelad av Jeremy Irons, en bra skådespelare i bra filmer och en omistlig skådespelare i dåliga filmer (Dungeons and Dragons, denna). Han ser dessutom ut som Jeremy Irons, vilket får mig att undra över morlockernas genetiska stabilitet.
Det är en massa kvasivetenskapligt och pseudofilosofiskt babbel, en massa bakgrundshistoria som inte fanns i boken och aldrig saknades, och så en slutstrid mellan Hartdegen och Jeremy Irons (vars karaktär i rollistan kallas för Über-Morlock... jag vet inte hur jag känner inför det).
Den här filmen har ingen charm och ingen magnetism. Wells var en fantiserare, en drömmare, men hans barnbarnsbarn har släppt de egenskaperna. Det bästa i filmen är Elois ljusa, vackra värld och den tilldragande Mara, men två bra saker gör inte en bra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar