När jag fick Bad Santa som önskerecension kliade jag mig i huvudet. Jag hade aldrig sett den eller ens läst mer än två ord om den, eftersom den verkade vara ännu ett inslag i den strida ström mediokra familjevänliga komedier som massexporteras från den glittrande staden i väst. Utifrån omslaget kunde jag formulera handlingen. Billy Bob Thornton är en svärande misantrop som jobbar som varuhustomte, han träffar en förmodligen föräldralös unge som har det svårt, han avskyr ungen till att börja med men visar sig ha ett hjärta av guld innanför sin hårda kalla yta och det hela slutar i harmonisk gullighet. Gäsp.
Till att börja med verkar Bad Santa också vara precis så. Billy Bob Thornton spelar Willie Soke som jobbar som varuhustomte. Bortsett från en svärande misantrop är han också en alkoholiserad vanebrottsling och kassaskåpsöppnare som tillsammans med sin dvärgkompis Marcus (Tony Cox) har en årligen återkommande plan. De jobbar som varuhustomte och nisse, ser till att lämnas kvar när affären stänger på julafton, stänger av larmet, plundrar stället och försvinner. När det är dags att göra det för åttonde gången stöter Willie på en unge som har det svårt (Brett Kelly) som av någon anledning håller sig så nära "tomten" som han kan.
Willie är obehagligare än jag väntade mig och jag trodde inte att filmen skulle handla om stöldprojekt, men på det hela taget följs formeln. Bortsett från att Willie sätter på tjocka kvinnor i omklädningsrummet, skaffar sig en flickvän som är tomtefetischist och kräver att han behåller luvan på när de har sex, och dricker och svär mer och mer ju längre filmen går i stället för att byta liv. Bortsett från att ungen inte är söt och inte omvänder Willie; det är snarare tvärtom. Bortsett från att man kan kalla slutet för en hel del, men inte harmonisk gullighet. Just det, det blir utpressning, mord och självmordsförsök också. Nej, det här är ingen massexporterad familjevänlig komedi. Den hör inte hemma i närheten av familjer.
Willie själv är inte ett av de där härliga filmarslena som vi gillar att se men skulle hata att umgås med. Han skulle aldrig spelas av Jason Mewes, han är inte Cartman eller ens dr House. Vi gillar honom inte ens som filmkaraktär och humorn kommer inte ur hur kul det är att se honom bete sig så som vi önskar att vi kunde utan om hur han interagerar med en värld som han inte passar in i. En gång i tiden kanske det var ett val; nu försöker han bara ta sig igenom ännu en dag utan att ta en kula i huvudet. Det må vara direkt orimligt att han får både hängiven unge och toksnygg flickvän (men den här gången finns i alla fall en förklaring som inte är "han har manusförfattaren på sin sida") men så länge vi skrattar bryr vi oss inte.
Och skrattar gör vi. Trots mina fördomar skrattade jag redan från början, för Bad Santa är rolig på ett otvunget sätt som i kontrast till huvudpersonen känns färskt och rent. För en komedi måste det vara det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar