Insidious vill så otroligt gärna vara otäck. Det är dörrar som öppnas av sig själva, lådor som rör på sig, böcker som kastar sig ur bokhyllor, kusliga röster där inga röster borde finnas, larm som tjuter, springande figurer som hastigt glimtar förbi, saker som syns i skugga och försvinner i ljus, ominösa repliker ur barnamun, konstant stråkmusik och naturligtvis, om och om igen, hastigt uppdykande ting som åtföljs av en ljudlig musikkrasch. När den stackars hjälten mot slutet av filmen rör sig genom en skuggvärld fylld av mörka varelser har de bara två ansiktsuttryck som de blixtsnabbt byter mellan: uttryckslöshet och påklistrade plastleenden.
Offren för allt detta är Renai (Rose Byrne), hennes man Josh (Patrick Wilson) och deras barn Dalton (Ty Simpkins), Foster (Andrew Astor) och en baby. De har precis flyttat till ett nytt hus som verkar enormt väl lämpat för att bli hemsökt av spöken i en film som Insidious. Det har korridorer, en vind som redan är fylld med gamla saker, vinklar och vrår. Mystiska saker händer men det är bara Renai som ser dem för den här typen av film kräver ett utsatt offer som ingen tror på.
En morgon vaknar Dalton inte. De får iväg honom till sjukhuset där en handfallen läkare erkänner att han aldrig sett något liknande. Dalton har inga hjärnskador, inga infektioner, ingenting, han bara förblir medvetslös. Hur länge? Han kanske vaknar i morgon. Tre månader senare är han hemma, fortfarande medvetslös, och hans föräldrar får lära sig att sköta om honom själva. Spökaktiviteterna intensifieras och Renai tror att hon håller på att bli galen. Hon lyckas övertala Josh att flytta ifrån det förbannade huset, men det hjälper inte. I desperation tillkallar Renai och Joshs mor Lorraine (Barbara Hershey) två spökjägare, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson) och deras chef, mediet Elise (Lin Shaye).
De gör sitt bästa för att förstöra stämningen precis när Insidious låg på gränsen till att börja fungera och bli otäck. Nu ska vi plötsligt skratta åt deras käftslängande i stället för att gnaga sönder naglarna av rädsla. Eventuell stämning som uppbyggts raseras effektivt.
Elise försöker bringa tillbaka oss till allvaret med sina förklaringar om vad det är som hänt Dalton och vad man kan göra åt det. Det involverar Josh som måste ge sig ut på ett äventyr i okänt vatten för att rädda sin son och föra honom tillbaka till livet. Han färdas genom dystra platser som tycks konstruerade av bitar från bättre skräckfilmer, vilket även sammanfattar Insidious.
Människorna bakom Insidious har sett en hel del skräckfilmer, särskilt hemsökt-hus-varianten och försökt göra något liknande, men de har bara åstadkommit en soppa av redan använda inslag. Det finns ett och annat otäckt ögonblick - den tragiskt underanvända huvudskurken kan röra sig längs väggar på ett sätt som får det att kittla i ryggraden - men för det mesta balanserar Insidious mellan allvar och parodi och väger över åt fel håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar