The Clinic inleds med en tidsangivelse som placerar filmen i slutet på sjuttiotalet. Det är naturligtvis inget ovanligt, men här tilläggs att tidpunkten är innan DNA-identifiering uppfanns. Det kommer nämligen att bli viktigt senare, vilket inte kunde ha gjorts mer uppenbart om det så hade dykt upp en kille i regnbågsperuk som med falsettröst påpekat det.
Sen får vi möta höggravida Beth (Tabrett Bethell) som är ute på bilresa med sin pojkvän. När de stannar till vid ett motell blir Beth kidnappad och hon vaknar med ett färskt operationsärr, inte längre gravid. Hon undersöker det skräckfilmsstereotypt övergivna sjukhus hon befinner sig på och hittar andra kvinnor i samma situation.
Situationen visar sig vara att deras barn ligger någonstans på sjukhuset med olikfärgade armband. I varje nybliven mors mage finns en plastbit med färg som matchar hennes barns armband, så för att få veta vilket barn som tillhör en själv måste man antingen skära ut plastbiten eller - som en av kvinnorna bestämt sig för - skära ut alla andras.
Spänningen är, tyvärr, obefintlig. Jag har levt hela mitt liv i en värld där man med ett blodprov kan göra föräldratestning och inte ens i filmens verklighet är det särskilt långt bort. Att kvinnorna inte vet om det ska vara den isande faktorn, men det fungerar inte. Dels måste jag ständigt påminna mig om att de tror att deras barn är anonyma för evigt om de misslyckas här och nu, och dels så tror jag inte på att en kvinna i en så vidrig och obegriplig situation skulle vara paniskt hängiven att finna sitt barns identitet. Jag tror hon skulle försöka undkomma med så många barn och andra kvinnor som möjligt, och sen fick de lösa det där med barnen efteråt.
Jag är varken kvinna eller förälder. Om man är någondera eller båda, och gammal nog att naturtillståndet är att det är helt omöjligt att avgöra vem som är förälder till ett nyfött barn, så kanske The Clinic bjuder på en skräckupplevelse. För mig var den bara poänglös och otrolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar