Man måste undra varför varelser av andra arter alltid är så intresserade av vackra människokvinnor. Troll, drakar, jätteapor eller som i Creature of the Black Lagoon en humanoid amfibie, alla är de oerhört attraherade av mänskliga honor.
Varelsen i Creature of the Black Lagoon har tidigare i filmen visat sig kapabel att döda men när den vackra forskaren Kay Lawrence (Julia Adams) simmar i filmtitelns lagun nöjer den sig med att simma under henne, betrakta henne på avstånd, låta sig hypnotiseras av hennes form och sen närma sig, långsamt, nästan blygt, flera gånger försöka röra vid henne och inte riktigt våga, medan hon trampar vatten utan att ha en aning om vad som döljer sig precis under ytan.
Det är en remarkabelt effektiv scen som fortfarande fungerar nästan sextio år senare. Det är inte första gången vi får se varelsen men däremot första gången vi ser den röra sig under vattnet, i dess naturliga miljö, och även om den simmar som en skådespelare i gummidräkt så fungerar dess försiktiga kusliga dans med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren.
Femtiotalet såg många av dessa monsterfilmer. Radioaktiv strålning är här för en gångs skull inte inblandad utan varelsen är en helt naturlig skapelse som bara förblivit okänd tills nu. Den lever i en lagun och vidhängande biflod till Amazonfloden. Där hittar doktor Carl Maia (Antonio Moreno) ett märkligt fossil: en hand med både klor och simhud. Han samlar ihop ett forskningslag - alla utom han själv är unga och snygga, särskilt den enda kvinnan - och ger sig in i djungeln tillsammans för att hitta resten av fossilet. Under tiden har de män som doktor Maia lämnade kvar på lägret dödats av ett levande exemplar av fossilet, men forskarna misstänker en jaguar.
De fortsätter längs bifloden och hamnar i den svarta lagunen. Varelsen är nyfiken på dem och när de reagerar aggressivt slår den tillbaka. Den enda den inte verkar ond på är Kay Lawrence. Henne vill den i stället bära iväg till sin hemliga grotta.
Creature of the Black Lagoon är på många sätt en typisk femtiotalsmonsterfilm. Handlingen förankras i vetenskapen genom en inledande sekvens som förklarar Jordens tillblivelse, livets uppkomst och evolutionen, samt genom upplysta samtal mellan forskarna. Kay Lawrence är en smart och bildad kvinna men det här var en annorlunda tid och hon är huvudsakligen där för att vara snygg, för att fascinera varelsen, och för att flera gånger få syn på varelsen, stelna till av skräck och flera sekunder senare ge ifrån sig ett monsterfilmsskrik.
Hon är även tillsammans med en av de andra forskarna, David Reed (Richard Carlson). Expeditionen leds av hans rival Mark Williams (Richard Denning). De två männen har olika syn på vad man bör göra med varelsen; Reed vill fotografera den medan Williams vill fånga eller döda den. Ingen kommer att tro på varelsen utan påtagliga bevis, och för honom betyder resultaten allt.
Samtidigt bryter Creature of the Black Lagoon mot mönstret. Varelsen är inte ond, ibland förefaller den nästan sympatisk och den är alltid förståelig. Den verkar vara det enda kvarvarande exemplaret av sin art - vilket naturligtvis ställer sina egna frågor - och vi får aldrig klart för oss hur intelligent den egentligen är. Den är rädd för skarpt ljus, eller finner det i alla fall väldigt obehagligt. Den kan använda sig av rep och nät och barrikader. När den slutligen besegras är det inte en lyckans stund; filmen vill att vi ska känna med den här ensamma varelsen.
Varelsen spelades av Ben Chapman på land och av Ricou Browning i vattnet. Dess tidstypiska gummidräkt är ett av de mest övertygande exemplaren jag sett och när det är Browning i dräkten så fungerar det; varelsen glider smidigt genom vattnet, mer som en människa än som en amfibie men nära nog. På land bär den däremot för mycket av arvet från mumier och Frankenstein; trots att den ofta visar sig fullt förmögen att röra sig snabbt, vigt och dödligt så tillbringar den större delen av tiden med att långsamt stappla framåt med armarna utsträckta framför sig. Det är som om monster måste gå långsamt och stelt, det är så man vet att de är monster.
Trots det är Creature of the Black Lagoon fortfarande njutbar. Specialeffekterna har hållit remarkabelt väl, varelsen är en intressant skapelse, undervattensscenerna är kusliga och effektiva och om femtiotalets konventioner inte längre är gängse så är det något man måste acceptera när man ser den tidens konstverk genom våra glasögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar