Peter O'Toole må spela huvudrollen i Lawrence of Arabia, men stjärnan är öknen. Den till synes oändliga, heta, vindsvepta, gulbruna, omstridda öknen som breder ut sig bakom skådespelet och blir mer än en bakgrund för händelserna, den blir en egen karaktär.
Jag har bara sett Lawrence of Arabia i en TV-ruta och försöker föreställa mig upplevelsen att se den på en enorm bioduk. När öknen täcker hela bilden och någonstans långt borta syns en liten prick som blir en fläck som blir något som rör sig som blir en man på kamel som plötsligt har ett gevär i handen och så är världen väldigt annorlunda.
Ryttare rör sig mellan klippor som förminskar dem till nästan ingenting. Långa rader av beridna soldater galopperar genom obeskrivliga miljöer. Hettan får luften att böjas, vrida sig och skapa hägringar. Vinden gör världen föränderlig. Öknen är en vild och farlig plats, där man lika gärna kan dö av att rida vilse och inte finna vatten som av att finna en brunn man inte får lov att dricka ur.
Scen efter scen i Lawrence of Arabia ser ut att ha varit nästan omöjlig att filma. Kamerabesättningar måste ha klättrat högt upp på vassa klipptoppar och väntat på att kamelryttare skulle traska in i bild och synas bara för att deras kläder är mörkare än den omgivande sanden. Öknen kan inte bara ha plågat karaktärerna utan skådespelarna, kameramännen, teknikerna, varenda människa som var inblandad i Lawrence of Arabia måste ha fått hemska minnen av glödande sand och hänsynslös vind.
Mot denna bakgrund utspelar sig historien om T.E. Lawrence, en man som av allt att döma var en förstklassig excentriker och som Peter O'Toole spelar som just en sådan. Hans i sin samtid misstänkta homosexualitet nämns aldrig rätt ut, men den antyds i hur han talar och rör sig, för att inte nämna de två unga tjänare han med glädje överbetalar och som sen aldrig lämnar hans sida.
Lawrence är major i brittiska armén under första världskriget. Han anses vara lite av en odugling, inte dum eller inkompetent, bara ovillig och lätt uppstudsig ("It's my manner", förklarar han, "it looks insubordinate, but it isn't really"). Trots detta blir det han som väljs ut att ge sig iväg till öknen för att hjälpa den arabiske prinsen Faisal (Alec Guinness) som håller på med en revolution mot turkarna. På vägen stöter Lawrence på Sherif Ali (Omar Sharif) som lär honom en hård läxa om motsättningarna mellan olika arabstammar. Lawrences vägvisare dör eftersom han drack ur fel brunn.
Lawrence når Faisal och börjar leda araberna i strid mot turkarna. Kriget förändrar honom med sitt blod och sitt våld. För att bevara alliansen mellan arabstammarna han har förenat måste han göra saker som förföljer honom resten av hans liv. Det är en lättnad när han når vägs ände och får åka hem till England när Faisal förklarar att krig är för unga män, sen är det gamla män som stiftar fred.
Innan Lee Strasberg skapade skola med sin The Method, som gick ut på att skådespelare skulle frammana personliga minnen och känslor för att göra sina prestationer realistiska, var skådespelarens konst att genom mycket medvetet styrda ansiktsuttryck och tonfall förmedla mer än orden kunde. Lawrence of Arabia samlar några av den skolans största mästare: Omar Sharif, Peter O'Toole, Alec Guinness, Anthony Quinn, Claude Rains och Arthur Kennedy. För oss barn av de senaste årtiondena har deras spel en väldigt annorlunda känsla än den man får från halvgalna Method-proffs som Daniel Day-Lewis och Christian Bale, men det skänker också en gammaldags air och ett klassiskt epos som Lawrence of Arabia kan bara vinna på det behärskade, återhållna spelet från män som Alec Guinness.
Trots en handling som inte har svårt att fylla tre och en halv timme, trots alla dessa skådespelarkonstens skyddshelgon och trots all spänning och allt blod är det bestående intrycket av Lawrence of Arabia ändå öknen och den unika skildring av den som David Lean ger oss. Lawrence of Arabia är mer än en berättelse, den är en upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar