The Road är på många sätt en unik film. Den är nästan outhärdligt dyster när den avbildar en värld utan fungerande ekosystem, förstörd av en oidentifierad katastrof. De få mänskliga överlevande släpar sig fram, dag för dag, och verkar leva nästan enbart på det sista spirande hopp de har kvar. Rent formellt är The Road en efter-katastrofen-film, men den liknar ingenting annat i genren. Här finns ingen plats för The Road Warriors civiliserade kvarleva, Children of Mens mycket påtagliga hopp eller ens 28 Days Laters slag av knarkhumor. I The Road finns bara elände.
Historien rör en far (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-McPhee). Sen hustrun respektive modern (Charlize Theron) inte längre orkade med den meningslösa, urlakade världen och tog sitt liv har de vandrat söderut i hopp om att finna värme, vatten och solljus. Fadern anstränger sig för att de ska behålla sin mänsklighet, men världen gör honom hård och han orkar inte känna sympati för någon annan än sig själv och sonen.
Sonen är annorlunda. Till och med i denna värld av kannibaler och hänsynslösa tjuvar vägrar han följa faderns filosofi. Det räcker inte att vara en god man mot sig själv och sin familj. När fadern hårt straffar en man som stal deras utrustning börjar sonen långsamt göra uppror. Det är här The Road själv tar fel väg. Den sviker sig själv när den släpper in en gnutta ljus och belönad oskuld i sin värld av skuggor.
Jag förstår varför det måste vara så. The Road är redan en film som borde ha en psykiatervarning på omslaget. Om den inte hade vänt kurvan en liten smula så hade den varit outhärdlig och förmodligen ansvarig för ett uppsving i försäljningen av SSRI.
Hantverksmässigt är The Road briljant. Viggo Mortensen har hittills aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Kodi Smit-McPhee gör endast tolv år gammal ett övertygande porträtt av ett växande barn med en djup inre konflikt. Regissören John Hillcoat visste exakt vad han gjorde när han skapade en värld som hugger tag i tittaren och inte släpper taget.
The Road hade varit fantastisk om den antingen hade tillåtit sig att gå hela vägen eller gett historien ett riktigt, positivt slut. Nu försöker den ta en mellanväg och är oärlig mot sitt tema samtidigt som det knappast ger tittaren någon tillfredsställelse. Det är det enda misstaget i filmen, men det är stort.
1 kommentar:
Jaha? Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken - och den tar fanimej inte någon vändning till det bättre. Elände, elände och åter elände. Och en persikokonserv.
Skicka en kommentar