Jag försöker gå tillbaka i tiden och föreställa mig hur det var innan den här filmen inspirerat, imiterats, kopierats och parodierats i oändlighet. Den tillhör inte en genre jag uppskattar särskilt mycket så jag hade väl aldrig väntat mig att jag skulle älska den, men jag öppnar ögonen så mycket jag kan och lyckas ändå inte förstå hur den här filmen hjälpte till att ge upphov till slasherfenomenet.
Den har sina stämningsfulla stunder, det erkänner jag villigt. Den inleds med en kuslig, effektiv sekvens där vi ser genom den sex år gamle Michael Myers ögon (och att komikern inte valde ett annat artistnamn är en oändlig källa till förundrad fascination) medan han rör sig genom familjens hus och ser sin storasyster hålla på med sin pojkvän. Han inleder redan i så unga år slashertraditionen att människor som har sex dör, och när hans föräldrar kommer hem står han uttryckslös med en kniv i handen.
Han förblir praktiskt taget katatonisk i femton år medan doktor Samuel Loomis (Donald Pleasence) försöker vårda honom. Efter några år ger han upp och koncentrerar sig på att hålla Myers instängd. Pleasence står för de bästa bitarna i filmen; hans paniska rädsla när han inser att Myers lyckats rymma och hans yrkesetiskt tvivelaktiga men stämningsskapande uttalanden om Myers som ondskan personifierad skapar en påtaglig skräckkänsla.
Men den upprätthålls inte. När vi får träffa Laurie Strode (Jamie Lee Curtis, denna skrikdrottning och arketypiska Final Girl) som ska sitta barnvakt på allhelgonaafton rinner stämningen bort, trots att filmen gör sitt bästa för att hålla igång pirret med skumma kameravinklar och korta bilder av den nu vuxne och maskerade Myers (Nick Castle, sedermera regissör av bland annat Dennis the Menace). Doktor Loomis jagar Myers tillsammans med den lokala polisen och Myers jagar tjejer som har sex, och så får vi en lagom tillrättalagd historia med ett tvetydigt slut för att maximera uppföljarpotentialen.
Det fungerar inte för mig, och bara delvis för att Halloweens främsta element numera är uttjatade klichéer. Det fungerar inte därför att det knappt finns någon handling mellan Myers flykt och slutstriden, bara sekvens efter sekvens som försöker bygga upp skräcken. Laurie Strode själv är en imponerande ointressant karaktär som definieras av det hon inte gör: hon har inte sex, hon sviker inte sin barnvaktsplikt, hon dör inte.
Myers ger ett kusligt intryck där han smyger omkring i sin mask (tillverkad av en kapten Kirk-mask som sprayades blåvit), Donald Pleasence spelar sina noter väl och den begränsade budgeten utnyttjas skickligt, men som helhet är det svårt för mig att se vad det var som fick den här filmen att slå så hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar